Lämna en kommentar

Hopsnackat-teater hos er i höst?

IMG_3521

De tre sopgubbarna Limpan, Rosen och Bellman gjuter liv i minnen från olika arbetsplatser där arbetskamrater snackat ihop sig mot orättvisor, underbemanning och dålig arbetsmiljö. Hopsnackat är en teaterpjäs som tar ställning och har ett underifrånperspektiv, oavsett om det är erfarna verkstadsarbetare eller sommarjobbande ungdomar som kommer till tals. Det blir allvar, ilska och många skratt.

”Den redan mycket läsvärda antologin Hopsnackat – … – har nu också blivit en njutbar entimmas teaterföreställning i regi av Martha Vestin. Ramen är en spontan sophämtningsstrejk, där väntan på att arbetsgivaren ska backa och betala ut rätt löner ger gott om tid att berätta för varann om andra lyckade aktioner, men också att uppfostra varann i samverkan och inbördes respekt. Att folkvett, humor och facklig taktik hänger samman understryks av den tajta effektiva spelstilen. Pjäsen blir därför på många plan en bild av det fungerande kollektivet.” (Tidningen Arbetet efter Hopsnackat-premiären 2013.)

Pjäsen är en timme lång och passar både för öppna föreställningar och för fackliga och andra föreningar, kursgårdar etc, gärna med samtal efteråt. Den kan spelas både på scen och i andra lokaler.

Vi planerar nu för föreställningar hösten 2018

Mer info: Arrangera föreställning.

Info finns även som pdf för utskrift: Hopsnackat till hösten 2018 – flyer.

Maila snarast till hopsnackat@gmail.com om ni är intresserade av att beställa en föreställning till hösten, så rådgör vi om möjligheterna.

Annonser
Lämna en kommentar

Vart är vi på väg?

photobysrdr_25012150_668285226893368_4389625695144247296_n

Foto: Serdar Yaygin, lokförare och fotograf.

Linnea Garli är lokförare och förtroendevald i fackföreningen Seko. I tidskriften Clarté nr 1 2018 skriver hon under rubriken Att sätta sig i respekt – en facklig bruksanvisning om antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen, särskilt om de två senaste böckerna Slutsnackat och Om strejker. Men det börjar och slutar på hennes egen arbetsplats. Vi har fått ok till att lägga upp artikeln här.

En händelse på min arbetsplats

Jag jobbar på järnvägen. I februari närvarade ett tjugotal av mina arbetskamrater, lokförare och tågvärdar, på en arbetsplatsträff (APT). Deltagarna tog upp saker som dagligen påverkar arbetsmiljön på tågen. Bristen på fungerande toaletter. Mult­ningarna av fordon vid plattform. Det ständiga tummandet på raster. Terror­beredskap. Kort sagt sådant som det talas om i varenda tjänstekupé och förarhytt.

Tonen var stundtals hård, men speglade stämningen på jobbet.

Efter en trevlig lunch talade cheferna plötsligt om ”mobbning” och ”trakasserier” som skulle ha pågått under förmiddagen. Många blev väldigt upprörda. Man upp­fattade det som allvarliga anklagelser vilka inte stämde med sanningen, och gruppcheferna avbröt arbetsplatsträffen i förtid med hänvisning till ”den dåliga stämningen”.

Ett par veckor senare kallades fyra arbetskamrater till enskilda samtal. Där utdelades erinringar, skriftliga varningar, som mest handlade om APT-deltagarnas ton. En erinran betyder att den anställde gjort något som kan leda till att personen kan avskedas om beteendet inte upphör. Hur ska man kunna försvara sig mot något så undflyende som ”ton”?

Folk vägrade att skriva under. En av de inkallade sade upp sig på stående fot, i protest. Bara ett par timmar senare hade denne lämnat in både tjänstetelefon och uniform. I en tid då lokförarbristen är stor och konkurrensen om oss hård har arbetsgivaren tappat ytterligare en näsa.

Två böcker som skulle kunna fungera som manualer

Just nu följer jag en chattgrupp om läget på jobbet. Det var inte meningen. Meningen var att jag skulle läsa två böcker och skriva om dem. Ironiskt nog två böcker som skulle kunna fungera som manualer i rådande situation, och som visar att sådant händer på många arbetsplatser idag.

Böckerna heter Slutsnackat (2015) och Om strejker (2015), de två avslutande delarna i bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen (redaktör Frances Tuuloskorpi). Gemensamt för de fyra böckerna är att de rymmer självupplevda, lättlästa arbetsplatsberättelser om konflikter och kamp på jobbet. Ibland har textförfattarna behövt vara anonyma. Berättelserna kan komma från blivande sjuksköterskor i Umeå, lokförare i Borlänge, hemtjänsten i Malmö eller fabriksanställda i Dals Långed.

Hopsnackat (2010) innehåller 35 berättelser från 25 olika arbetsplatser, om hur man pratat ihop sig och stoppat en försämring eller fått igenom en förbättring på jobbet. Hopskrivet (2012) utgörs av ett tjugotal bidrag om arbetsplatstidningar och andra texter som spelat roll på arbetsplatsen. Slutsnackat liknar Hopsnackat men med mer utrymme för eftertanke och lärdomar av erfarenheterna. Om strejker handlar om erfarenheter av spontana strejker.

Något annat måste göras. Men vad?

”Efter den första kallduschen dunkade vi våra förtroendevaldas ryggar. Tillsammans svor vi över arbetsgivaren och berömde våra kamrater. Där, framför huvudkontoret, förstod vi att vi behövde hjälpa till om facket skulle vinna förhandlingarna. När vi gick därifrån pratade vi inte om hur arga eller ledsna vi var. Vi pratade om vad vi skulle göra härnäst.”

Orden är en tågvärds, och handlar om när arbetsgivaren krävde att personalen skulle jobba ännu fler helger än de redan gjorde. De fackliga förhandlarna kom ingen vart och något annat måste göras. Men vad? Berättelsen finns i bokseriens tredje del, Slutsnackat.

De fackligt förtroendevalda får inte uppmana till, eller delta i, vilda strejker. Det förstod tågvärdarna och skickade ut de förtroendevalda ur mötesrummet för att själva fatta beslut om övertidsblockad. Här är det inte facket som ”någon annan” som är huvudpersonen, utan facket som ”vi”.

Slutsnackat ger oss flera tips på vad arbetskamrater, fullt tillåtet, kan göra tillsammans. Man kan ”jobba rätt”, alltså följa arbetsgivarens egna regler, som sopgubbarna i Stockholm. Man kan tacka nej till för korta arbetspass, som timmisarna på ett vårdhem. Man kan vägra att ta anställning under en viss lönenivå, som sjuksköterskor under parollen ”inte under 24 000”. Eller man kan som sista åtgärd säga upp sig i grupp, som på barnintensiven i Lund.

Om strejker går steget längre och följer upp med flera berättelser om hur kollegor tillsammans slutat jobba och strejkat vilt. På lager, i fabriker, på järnvägen och inom vården.

Orsak, verkan, metod

Mest ingående skildras strejken, eller egentligen strejkerna, på Scania i Södertälje 1990, där arbetsgivaren avvisade den löneökning fackklubben föreslagit. Här får vi genom två berättare följa såväl orsak som verkan och metod.

Bakgrund: ”Alla visste att Scania gick bra. Det var högkonjunktur och hade varit så i bra många år. Det pratades varje år om vinst.”

Mötesdialog: ”Måste man sjunga? Jag såg det i en film.”

Funderingar runt optimal tidpunkt: ”Det går inte att köra senare på dagen, för tänk om basarna får reda på att vi ska strejka, då kommer de gå hela dagen och bearbeta folk tills de inte törs. Direkt på morgonen är bäst. Listigt.”

Demonstrationståg genom alla verkstäder: ”Från att ha startat med drygt hundrafemtio arbetare hade man blivit flera hundra när man väl kom fram till huvudkontoret.”

Inspirationskällor: ”Det hade också varit strejk i tunnelbanan några månader tidigare och snacket gick: När andra kan varför kan inte vi?”

Slutsatser: ”Men det viktigaste vi vann var den stora förändringen som skedde i huvudet på folk. Sanslöst vilket fackligt intresse som uppstod. En helt ny generation fackliga ungdomar väcktes där. De hade inte gått några kurser, inte haft några uppdrag. Ilskan och strejken väckte dem.”

En tveksamhet kan vändas till beslutsamhet när man hör att andra satt ner foten. Kunde de på tunnelbanan så kan väl vi? Tuuloskorpi kommenterar dessa ringar på vattnet: ”Det bästa stödet man kan ge kämpande arbetare är att ta strid i liknande frågor på sin egen arbetsplats.”

Storfiskarhistorier eller verksamhetsplaner

Men hur ska vi bli mer uppmärksamma på ringarna? 1989 genomfördes en rikstäckande, vild lokförarstrejk som också återfinns i Om strejker med rubriken Sverige stod stilla. Den gången handlade det om pensionsåldern. Jag jobbar dagligen med människor som deltog. Hur kommer det sig att deras berättelser blivit storfiskarhistorier i stället för verksamhetsplaner? Minnesluckorna visar att vi behöver få in erfarenheterna i våra ryggrader. Jag misstänker att det är precis det som denna bokserie vill. Vi kan lära oss något av byggarbetarna som i Om strejker bestämde sig för att sitta kvar i sin bod när de fick höra att Paulina som städade fått sparken (hon blev anställd igen efter deras sittning), ta med oss till våra egna arbetskamrater när de behandlas illa.

Att läsa en bok är en ensam sysselsättning. Att prata med sig själv om smarta strategier blir varken folk eller rörelse. Men att använda dessa böcker för att prata mer med varandra, vad skulle då kunna hända? Om det där jag som läst i stället blir vi som läst? Hopsnackat-serien visar att saker händer överallt och hela tiden, och kan därmed verka som katalysator för nya händelser på nya arbetsplatser. Kanske via en bokcirkel på jobbet?

Åter till min arbetsplats

Nu är min arbetsplats mitt uppe i något som skulle kunna vara en ny hopsnackad berättelse. Ilskan sprider sig via räls, telefoner och facebook-grupper. De förtroendevalda har bråda dagar. Människor som aldrig tidigare kommit på medlemsmöten dyker upp på hastigt sammankallad after work till stöd för de utsatta arbetskamraterna. Mål formuleras: Ge våra arbetskamrater upprättelse, ta tillbaka erinringarna!

Man ska inte springa händelserna i förväg, det gäller både allvar och glädjeyra. Frågan dallrar i luften: Vart är vi på väg?

Slutordet får bli tågvärdens: ”Alla försämringar borde kosta. Chefer ska vara rädda för att inte ha sina anställda med sig. Vi måste lära upp varandra och lära oss att lita på varandra. Att orsaka problem. Det är rätt krångligt att veta hur en övertidsblockad ska organiseras om ingen på jobbet har gjort det förut. Man får uppfinna hjulet igen. Därför borde vi vårda arbetsplatsens minne bättre.”

Linnea Garli 2018.

Info om arbetsplatsträffen kommer från fackklubben, www.klubb106.se.

clarte2018-1

Clarté-numret innehåller flera artiklar som kan vara av intresse för den som gillar folkrörelse på arbetsplatsen. Läs mer om numret  och beställ det på Clartés webbsida: Nr 1 2018 – Rörelser från golvet.

Lämna en kommentar

Hopsnackat spelas i Skåne 10-11 april

Hopsnackat som teater – en timmes rivig föreställning som bygger på berättelser ur antologin med samma namn.

Tisdag 10 april 2018 kl 19 i Svalöv. Plats: Fridhems folkhögskola, Rönnebergsv 10. Öppen föreställning. Gratis inträde. Arr: ABF

Onsdag 11 april 2018 kl 18 i Malmö. Plats: Kommunals lokal i Rosengårds centrum, Wachtmeisters väg 2. Kommunalare och andra LO-medlemmar välkomna, Kommunal bjuder på fika innan föreställningen. Gratis inträde. Arr: ABF och Kommunal Malmö.

 

Lämna en kommentar

Julbonus

Vill du ge bort Folkrörelse på arbetsplatsen-serien till någon som julklapp eller nyårsuppmuntran? Passa på. Beställer du alla fyra böckerna för 180 kr + porto 45 kr, så får du Fackklubb 459 (90 min dokumentärfilm på Dvd) utan extra kostnad. Gäller om du beställer per mail senast 24/12 2017.

Mer info här: Köpa böcker

 

Lämna en kommentar

Hopsnackat spelas igen 25/11

Programpunkten Hopsnackat

En ny chans att se Hopsnackat lördag den 25 november 2018 i Kata-salen i ABF-Huset, Sveavägen 41 i Stockholm.

Föreställningen är en programpunkt i Socialistiskt Forum 2017. Det är fritt inträde till alla programpunkter – ingen stödföreställning alltså denna gång.

Vi börjar kl 16, kom i tid. Unga Byggare Stockholm är medarrangörer och inleder. (Föreställningen slutar ca kl 17, inte 17.30 som det står i programmet.)

Skådespelare: David Weiss, Emma Larsson och Pontus Lundin.

Facebookevent: Hopsnackat! igen – teater på Soc Forum 25 nov

 

2 kommentarer

Hopsnackat – stödföreställning 22/10

20170714 Sopgubbar på väg till ADSopgubbar på väg till Arbetsdomstolen

Välkomna till stödföreställningen av Hopsnackat söndag 22 oktober 2017 kl 14-16, Sandlersalen, ABF-huset, Sveavägen 41.

Repetition Hopsnackat - Sopgubbar 1Inträde: 100 kr eller mer (efter förmåga). Allt går till stödinsamlingen för Stockholms Sopgubbar, som krävs på skadestånd efter en konflikt med sopföretaget RenoNorden.

För att vara säker på plats, förboka genom ett mail till hopsnackat@bredband.net.
Skriv ditt namn och antal personer som vill gå på föreställningen.

Publik - Hopsnackat
Glad publik vid en tidigare föreställning av Hopsnackat

Om pjäsen

Hopsnackat är en timmes ilsken och glad teater, inspirerad av midsommar-strejken på sopföretaget Resta år 2010, och andra verkliga händelser på olika arbetsplatser – bilfabrik, bussgarage, vårdboende, lager, restaurangkök… Huvudpersoner är sopgubbarna Limpan (David Weiss), Rosen (Emma Larsson) och Bellman (Pontus Lundin). Regi: Martha Vestin. Manus: Frances Tuuloskorpi, fritt efter berättelser i antologin Hopsnackat.

Repetitionsbilder: Restaurangköket, Lagerarbetarna, Bilfabriken, Nycklarna

Ett ex av boken Hopsnackat får du på köpet, när du kommer till föreställningen.

Mer på programmet

Förutom teaterföreställningen bjuds det sång och musik av Fred Lane (foto Olle Nyman) och av bandet The Fackpamps, information om sopkonflikten, med mera.

Reno Norden – ett sopigt företag

Trots den uttalade målsättningen att försämra de anställdas villkor, har Reno fått Stockholms Stads förtroende att sköta det mesta av sophämtningen i Stockholm. Så kan dålig upphandling drabba både anställda och allmänhet. Sopgubbarna har efter en rad provokationer sagt upp sig från företaget. Så här har det sett ut på många ställen i stan sen dess.

 

Sprid till fler

Se Hopsnackat tillsammans med arbetskamrater så blir ni glada och uppviglade.

Affisch Hopsnackat 2017

Här finns infoblad/affisch, som kan skrivas ut (A4) och sättas upp (pdf): Affisch Hopsnackat 2017

Facebookevent: Hopsnackat – Stödföreställning 22 oktober 14.00 ABF-huset Stockh

Arr: Hopsnackat-ensemblen i Samarbete med ABF  Huvudlogga_ABF_logoruta_red_liten

PS. I bokserien finns flera berättelser om Stockholms Sopgubbar, Några av dem finns också här på bloggen. Sop von Gubbe berättar om Unisona gubbar, Till punkt och pricka och Nycklarna.

 

Lämna en kommentar

Unisona gubbar

sopstrejk 2017.jpgNu hotas RenoNordens sopgubbar med avsked. Men det har inte lett till att de slutat strejka. Istället sprider sig strejken. Idag strejkar även de sopgubbar som är anställda av firman Liselott Lööf.

I Stockholms stads senaste upphandling lade RenoNorden ett så lågt bud, att de nu ska få ta över även Liselott Lööfs områden. Praxis i sopsvängen har alltid varit att när staden byter entreprenör i olika områden, så följer sopgubbarna med till den nya entreprenören. Men RenoNorden har meddelat att de inte tänker ta över Liselott Lööfs gubbar. De vill sänka lönerna och de vill ta in nytt folk som accepterar sämre villkor.

Det är också i skenet av detta som man får se kriget om nycklarna. Självklart att gubbarna inte vill lämna ifrån sig en kunskap som ska användas för att göra deras kollegor arbetslösa. Dessutom är det tradition hos Stockholms Sopgubbar att de agerar som kollektiv över företagsgränserna. Det framgår tydligt i den här korta berättelsen från 2010 ur Hopsnackat. Det är Sop von Gubbe som har ordet igen.

 

Unisona gubbar

Det kom fram att ett av sopföretagen försökte få till ett kryphål i den nya överenskommelsen om vårt löneavtal. De skulle ge de överenskomna lönerna till de fastanställda men inte till nya och extrafolk. Det spred sig snabbt till gubbarna som jobbade för de olika sopföretagen i Stockholm, inte bara det företaget som det gällde.

Vi försöker alltid agera unisont, även om vi inte är 100% överens, det är man ju aldrig.

Vi har bra sammanhållning. Det är många som går på fotboll tillsammans, eller hockey eller bandy eller speedway. En del umgås som grannar. Det är lite av ett gammalt skråyrke, fäder och söner är ofta på samma jobb. Sen har vi vår sektion inom Transport, där vi har gemensamma medlemsmöten. Och en mycket bra ombudsman.

Mobilerna gick igång. Vi är indelade i olika områden, och det brukar funka att ringa en gubbe i varje område, så ringer han i sin tur vidare till de andra. Nu kom det sopbilar körande från alla sopföretagen. 70% av sopbilarna från hela stan stod snart uppställda utanför företagets kontor. Sen klev gubbarna ur bilarna och gick och tog ett snack med cheferna där inne.

Chefer blir jävligt spaka när alla kommer in unisont. Och de här cheferna har verkligen anledning att vara spaka och skraja, för de har lurat folk på pengar i 8 år. De är ett jävla rövarpack helt enkelt.

Samtalet pågick väl i ett par timmar. Sen kom Transport och tog en förhandling och sen var det klart: Alla ska få lön enligt vårt avtal, inte bara de fast anställda.

Fler berättelser här på bloggen: Nycklarna och Till punkt och pricka ur Slutsnackat. Samt blogginlägget Facket inte bakom? med en textbit ur Om strejker.

I antologin Hopsnackat kan du hitta ytterligare en sopgubbeberättelse, den heter Midsommar.