Lämna en kommentar

Driver ni med oss?

av Annika

Jag hade under ett år jobbat som timvikarie på ett kommunalt vårdhem för funktionshindrade. Arbetsbördan var tung, verksamheten underbemannad och den ordinarie personalen utsliten både psykiskt och fysiskt. Arbetsskador hörde vardagen till, sjukskrivningarna var många, nästan ingen orkade jobba heltid.

De enda som aldrig blev sjuka och trötta, eller som i varje fall inte låtsades om det, var timvikarierna. Vi jobbade övertid utan ersättning, kunde komma in med bara 30 minuters varsel och gjorde ett fantastiskt jobb trots usla förutsättningar och låg lön. Timvikarier är ständigt standby, mobilen är alltid på, med inne på gymmet, på sängbordet, på toan, alltid fulla batterier även på efterfesten. Eftersom pengarna aldrig räcker och timmarna alltid är för få – eller man är rädd att de ska bli för få nästa månad – så tackar man ja till alla pass man får, även om det är för många huller om buller morgon-, kvälls- och nattpass.

Vi höll uppe verksamheten och trots att vi hölls utanför personalmöten, löneutveckling, kompetensutveckling, personalfester osv kände vi mycket väl till vår stora betydelse för att verksamheten skulle gå runt. Vi började ha egna fester, egna ”möten” och en egen gemenskap.

En dag fick jag ett sms om kortare arbetspass än normalt vilket gjorde mig förvånad. Då jag ringde fick jag beskedet att ”de nya direktiven från chefen är att vikariers turer ska kortas ner”. Då vi hade en stark sammanhållning vikarier emellan så kändes det naturligt att sms:a till de andra timmisarna och fråga om dom också hade fått så korta pass. Enligt chefen var jag den enda som hade klagat över detta. Sanningen var dock att de andra inte hade hört om de nya reglerna ännu. Stämningen blev plötsligt mycket dålig. Vi var otroligt beroende av detta jobb. Ingen hade CSN eller annan inkomst som många av den ordinarie personalen verkade tro. Ingen verkade fatta att varje timme är viktig för oss.

Vi träffades allihopa påföljande helg, runt 10 vikarier mellan 21 och 45 år gamla. Vinet och nervositeten flödade ordentligt innan vi satte igång ett uppstyrt samtal. Person för person fick redogöra för sina ärligaste känslor om den ofrivilliga arbetstidsförkortningen och enigheten var stor: Nu fick det väl ändå vara nog. Här har vi ställt upp för nästan ingenting och det enda vi får tillbaka nu när sommaren är över och alla har kommit tillbaka från sina semestrar som vi har täckt, är försämringar?!

Vi var rädda att om vi tackade nej till dom förkortade passen, skulle vi inte bli uppringda igen. Vi visste dock att om ingen tackade ja till korta pass, hade ledningen och den ordinarie personalen inget val. Vi skålade för att ”inte kunna jobba korta pass” i fortsättningen.

Efter att jag hade besvarat den senaste jobbförfrågan med att jag inte kunde jobba korta pass, bara vanliga, så slutade min telefon att ringa. Jag trodde verkligen att det var kört. Men efter några nervösa dagar så fick jag ett samtal av chefen, som frågade ifall jag kunde jobba ett vanligt 8-timmars pass, vilket jag tackade ja till. Det visade sig att reglerna var ändrade igen och vikarier fick visst jobba lika många timmar per pass som den ordinarie personalen.

Det vi lärde oss var inte bara solidaritet och att ledningen sket i hur vi mådde, utan också att vår mod skrämde dem. Chefen instiftade personalmöten för vikarier. Facket kom och värvade några av oss. Skitsnack från bitter ordinarie personal om che guevara-vikarier betydde ingenting.

I efterhand kallar vi skämtsamt det hela för en strejk, även om vi just då inte såg det som en sådan utan bara som ett kollektivt DRIVER NI MED OSS? NI ÄR FUCKADE UTAN OSS. Trots att ingen av oss använde de orden så hade budskapet gått fram. Många veckor efter detta var det en stor fröjd att gå till jobbet, trots att vinsten var så banal. Nu kändes det som att vi kunde göra vad som helst.

Den här berättelsen finns också med i del 3 av bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen, Slutsnackat.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s