Lämna en kommentar

Vi ville ha en framtid

Mera extramaterial! Detta är en kortad version av en berättelse av Alfonso Allende om hur ungdomar lämnade sina skolor i Malmö och gick ut och demonstrerade. Elevstrejk alltså. Berättelsen kom inte med i antologin Om strejker som fokuserar på arbetsplatser, men är väl värd att läsas. Den säger också att verkligheten med tiden kan visa att de besvärliga och bråkiga unga hade rätt.

Vi ville ha en framtid

Det var tidigt 90-tal, staden var Malmö. På schemat? Nedskärningar och protest.

Huvudentrén ovanför s:t Petri skola var då, precis som idag, smyckad med orden “Varen svenske!” inhuggna ovanför träportarna. Inne på skolans toaletter, både på bottenplan och våningen ovanför, hade någon skrivit ”whites only” med svart sprittuschpenna. Det var en period som kantades av nedskärningar och uppsägningar. Precis som idag. Känslan var att vi aldrig riktigt visste om vi skulle få ha våra lärare kvar eller om vi skulle ha den trygghet som är nödvändig för studier. Hur skulle det bli med betygen? Skulle vi ens kunna använda dem? Var vidare studier en möjlighet eller skulle vi tvingas in i något annat? Det var där det började. Nedskärningarna. För egen del; den politiska aktivismen.

Vi verkade inte vara berörda ungdomar, utan barn, och – som bruket fortfarande mångt och mycket är – blev det huvudklappningar och ”ni förstår inte” laget om. Kanske inte bokstavligen, men det var känslan som förmedlades. Känslan som togs emot..

Den borgerliga regeringen, med den gamle gymnasiestrejkbrytaren Bildt i spetsen, såg det för gott att spara in på skolan. Vid sidan av? Ny Demokrati.
Det pratades som vanligt om ordning & reda, kepsarna av, om betyg och om effektiviseringar. Första stegen i det som senare kom att bli ytterligare nedskärningar, friskolereform, etc.

Vad exakt som startade protesterna i Malmö är oklart i detta mitt huvud. Men jag vill påstå att det var tusentals förbannade ungdomar som tyckte att det fick räcka, att det var för mycket, att vi ville ha vår trygghet och våra utbildningar kvar. Vi ville ha våra lärare kvar, vi ville ha en framtid – inte nedskärningar och nedläggningar.

Djungeltelegrafens pedaler

Vi samlade oss. På skolorna, i korridorerna, i rökrutorna. Orden spreds för vinden, elever cyklade mellan stadens gymnasieskolor och förmedlade informationen: Petri, Heleneholm, Pildamm, Latin, Värnhem, Borgar. Detta var åren före allmänt tillgänglig internetkommunikation, före sociala medier, före de snabba sms:en. Djungeltelegrafens pedaler malde på. Petriskolans aula fylldes av upprörda elever. Lärarna? De var överlag på vår sida, om än ofta med bakbundna händer i sitt ansvar som pedagoger.

Strejkerna avlöste varandra. Demonstrationerna avlöste varandra. Större och större för varje gång. Vi samlades på skolgårdarna och tågade från skola till skola. Slutmålet var att bli hörda, att bli tagna på allvar. Vi var unga, vi kände inte till reglerna – ibland sket vi högaktningsfullt i dem – och vi tog politikerna med överraskning. En demonstration slutade på stortorget. Kommunfullmäktige hade möte.

Väl på plats diskuterade vi: Hur ska vi få dem att lyssna på oss? Hur ska vi göra oss hörda? Kan vi inte gå in där på baksidan, i den där gränden mellan torget och Kalendegatan? Sagt och gjort; några av oss gick. Resten stannade kvar på torget vid statyn en stund, och följde sedan helt sonika efter. Vakterna släppte in oss, ingen var beredd på detta. Vi ville höras, även om det innebar att vi måste störa kommunfullmäktigemötet. Så vi höjde våra röster. Vi ställde frågorna, vi protesterade mot nedskärningar och åtstramningar. Kommunfullmäktige blev tagna på sängen. En stund senare stod vi ute på gatan igen; utkastade, ivägmotade, icke önskvärda. Vi störde. Var ivägen. Obekväma.

Efteråt fick jag höra “men ni skulle sagt till oss, ni skulle förvarnat!” av en lokal vänsterpartist. Efteråt var försent; vi visste inte direkt vem och vilka vi skulle vända oss till, så vi hade vänt oss till kommunstyrelsen, i all enkelhet.

Konfrontationer

Det var mars: Ännu en demonstration. Ännu fler elever. Jag vågar inte klämma ur mig någon definitiv siffra, men vi var hundratals – om inte fler – gymnasie- och även högstadieelever som i samlad tropp gav oss iväg till, och strålade samman vid, stadshuset. Från Petriskolan via Triangeln och vidare längs med Föreningsgatan tills vi gick över bron utanför målet. Vällde ner på gården. Inte ett ljud från politikerna, så vi satte oss inne i stadshuset. Planen utanför var fylld med folk.

Den moderata politikern Inge Garstedt kom ut, manade till lugn, hävdade att hon inte kunde prata för hon var sjuk och hade ont i halsen. Det var där och då stenar började flyga. Det var där och då jag såg polispiket 1750 börja dansa efter att polisen dragit in utvalda ungdomar i den. En piket som kom att bli ökänd bland den unga vänstern, och för den delen även bland delar av stadens socialarbetare.

Den största, och även den sista demonstrationen jag minns i de sammanhangen, skulle gå från Möllan, Möllevångstorget. Jag satt i minilastbilen längst fram, från vars flak det talades. Polisen var informerad, men jag kan inte minnas att vi egentligen hade lagt ut någon demonstrationsrutt. Så vi höftade. Från Möllan, ner för Bergsgatan, förbi Latinskolan tills vi kom in på Djäknegatan. Där började någon kasta sten mot bankfönsterna. Folk ropade “Utan hus blir det bus!” – polisen reagerade direkt. Drog fram hundarna, började skrika “kommunistfitta!” åt oss, i synnerhet åt tjejerna som var med. En kamrat hamnade på tidningarnas förstasidor, nedpressad av poliser, fasthållen, skrikande av smärta och – antagligen – upphetsning.

Demonstrationen upplöstes, ett gäng av oss plockades in till polishuset på Davidshallstorg. Polisen hade rätt att hålla oss sex timmar och verkade göra sitt bästa för att ha oss kvar tills de sex timmarna gått. Vi fördrev tiden. Toalettbesöken var många, oavsett om vi behövde gå eller inte. Vi bröt mot pratförbudet. Någon mediterade – och jag minns en polis som högt frågade “Vad fan, har vi fått in nån jävla sekt här?”

Det var här jag såg Malmös manliga poliser sitta vid disken och läsa porrtidningar framför sina kvinnliga kollegor. Det var här jag såg den svartvita gummibatongen ligga klart synlig. På ena sidan, skrivet med kulspetspenna: “Den lilla övertalaren” (sic). På andra: “Flickdrömmen”.

Till slut började rektorerna prata med oss. Men jag kan inte minnas att någon faktiskt lyssnade på vad vi sa. Studenter togs, nedskärningarna fortsatte, och idag sitter vi här med lärarflykt, med betygshets, med sjunkande resultat i PISA-mätningar, med profitdrivande friskolor, med skolor som går i konkurs och elever som blir ersättningsskyldiga för datorer leasade från Volvo…

Alfonso Allende

skola

Det är inte så ovanligt att elever strejkar av olika skäl. Den tomma skolsalen ovan kommer från en artikel i Metro i maj 2015. Elever på Älghultsskolan i Uppvidinge strejkade då deras lärare omplacerats.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s