Lämna en kommentar

Vägra leva på knä!

En av de arbetare som jag (redaktören) bett bidra till Hopskrivet, valde att vända sig direkt till dig som funderar på om ni kan göra en arbetsplatstidning där du jobbar. Jag tycker att hans text passar som en inbjudan och uppmaning till att läsa pappersboken som släpps den första december 2012. Ordet till M:

Vem är jag?

Vem är jag att ställa mig upp i salen och berätta om vad en tidning kan betyda? En arbetarklassgrabb utan kulturellt kapital med mediokra gymnasiebetyg? Vem är jag att berätta för er?

I mitt väsen inryms över hundra år stolt arbetarkamp. Min varelse använder motstånd som bränsle. Någonstans måste det ventileras. Jag kunde kastat sten. Jag kunde stulit bilar. Jag kunde gjort vad som helst för att ge den ägande klassen fingret. Men jag gjorde inte vad som helst. Jag organiserade mig tillsammans med mina arbetskamrater. Vi behöver en plattform. En röst. Fabrikören och hans anhang hade monopol på åsikter, information och plattformar. De hade sitt intranät, sitt informationsblad, sina obligatoriska arbetsplatsmöten. Vad hade vi? Vi hade motståndet. Vi hade känslan av att något var fel. Vi hade drygt trehundra medlemmar. Många av dem var missnöjda. Många av dem är det fortfarande. En tidning ändrar inte allt, men den kan vara en linje i sanden. Den kan vara en symbol. Som en fana svajande i vinden. Som en knuten näve som plockas ur sin byxficka och höjs i skyn. Som en kör av mullrande röster som unisont säger ifrån.

Vem är du?

Du som lyssnar till vad jag har att säga. Du som känner att någonting borde göras. Du som tvekar. Du som hör din inre röst säga att det här med en tidning verkar bra, men vem är jag att driva igenom det? Du som skulle vilja, men kanske inte vågar. Du som vet att några av medlemmarna i arbetsplatsklubben kommer käfta emot när du presenterar din vilja att förändra. Det är du som måste. Ingen annan kommer göra det. Ingen annan tar striden. Det är du som behövs. Du som har fröet. Du som har en eld inom dig. Du som har gnistan. Du som har viljan. Finns det en som du – så finns det ännu en. Du är inte ensam, oavsett hur mörkt det än ser ut på din arbetsplats. Det finns fler. Fler än du tror. Din vilja att ta fighten är viktig och ditt behov av en plattform lika viktig. Av någon anledning hörs alltid buropen högre – än de hurra som basuneras ut i din riktning.

Vad bör göras?

Allt. Och så oändligt mycket mer än du tror. Om det tar tid? Ja det tar tid. Det tar ganska mycket tid. Men ett arbetarkollektiv organiseras inte på en dag. Små segrar på vägen betyder allt och mycket mer än så. Det samma gäller en tidning. All organisering kräver information. Ta kontroll över informationsflödet. Det handlar om trovärdighet. Vem ska man tro på? Det självklara är att man ska tro på den som skriver för arbetarkollektivet.

Det är er röst. Er information, utan arbetsgivarens filter. Utan motståndarsidans censur. Arbetsgivaren säger kanske att facket stoppade överenskommelsen som hela arbetarkollektivet hoppades på. Var inte rädda för att skriva ut varför facket stoppade avtalet. Berätta hur arbetsgivaren höll den efterlängtade överenskommelsen, som gisslan bakom något som bara arbetsgivaren skulle tjäna på. Berätta om hur de ville säga upp stora delar av personalen och ersätta dem med bemanningsföretag. Berätta om hur de villa sänka de gamla överenskommelserna om OB-tillägg ni hade haft – sedan innan ni fick tvång om att bära mössa i bageriet.

Berätta vad förhandlarna från arbetsgivarsidan sa på förhandlingen. De berättar med all säkerhet sin version. Var inte rädda för att berätta den sanna versionen. Och när arbetsgivaren går ut och kallar er för lögnare. När de säger sig inte förstå varför ni gör som ni gör. När de ställer sig framför sina medarbetare – era arbetskamrater och ber dem sluta lyssna på er som skriver strunt i er tidning. Tveka inte med att i skrift klargöra att ni inte har någon personlig vinning att göra, medan arbetsgivarsidan har just det. Det finns inget bonussystem för stoppade förhandlingar inom fackföreningsrörelsen, men det finns bonussystem för rationaliserade kronor inom näringslivet. Det är er plattform. Det är här ni berättar det som varje medlem bör veta. Era arbetskamrater bör veta varför vi överhuvudtaget organiserar oss inom facket. Era arbetskamrater bör veta varför ni skriver som ni gör. Era arbetskamrater bör veta varför ni upplåter utrymme för varje enskild medlem att uttrycka sin åsikt i tidningen.

Och hur kommer det att gå då?

Det kommer förmodligen gå på olika sätt. Men hur det än går – har ni numer en röst. En symbol att samlas kring. Något som arbetsgivaren bör frukta. Åtminstone något som ni kan få arbetsgivaren att frukta med ett penndrag. Ni får lära er vad ett bra betyg på en tidning är. Det är förmodligen ett ganska gott betyg om arbetsgivaren säger att det här med er tidning, är det värsta som hänt företaget. Om arbetsgivaren samtidigt kopierar ert koncept, och gör om sitt informationsblad till en tidning i samma format som er tidning, så är det förmodligen ett gott betyg. Om arbetsgivaren samtidigt som de fördömer er skrift kommer med förslag om att ni ska gå ut med gemensam information i fackklubbens tidning är det förmodligen ett erkännande på att de inte längre har ensamrätt på informationsflödet och att de inte heller besitter den trovärdighet som ni byggt upp med er tidning.

Men kan vi inte bara prata med varandra på arbetsplatsen?

Det kanske ni kan. Ni kanske har de rätta förutsättningarna för det. Jag skulle gissa att ni inte är så många i så fall. Jag skulle gissa att ni inte har produktion på mer än ett skift. Att ni inte heller har mer än en avdelning. Eller än mindre, mer än en anläggning. Om ni inte behöver kommunicera vare sig internt eller externt via skrift har ni förmodligen en ganska stor kamratskap på er arbetsplats. Förmodligen är ni inte många fler än ett reguljärt bowlinglag. Men om ni har svårare att nå alla. Om det inte räcker med att fråga så många människor som det lagligt ryms i en Ford Fiesta för att hela klubben ska känna sig delaktig. Då ska ni kanske överväga det där med skriftlig information.

Men klarar vår klubb verkligen av att göra en tidning?

Ja. Jag är inte något mer än vad du är. Jag är en arbetargrabb med medelmåttiga gymnasiebetyg. Jag har varit arbetslös. Jag har vänt på soffkuddarna för att skrapa ihop till ett paket makaroner i slutet på månaden. Jag har känt mig underlägsen inför dem jag siktat på att kritisera i mina texter. Mitt självförtroende har fått både en och annan törn. Ibland undrar jag om jag överhuvudtaget har något självförtroende. Jag är ingen övermänniska. Men jag är en övertygad människa. En människa som tror på det jag gör. Så varför tror jag på det här? För att jag är du. I vårt stolta väsen ryms det över hundra års arbetarkamp. I oss lever motståndet än. Ett arbetarkollektiv. En tidning. En gemensam röst mot arbetsgivaren – en plattform för alla arbetarkollektivets individuella röster. Resan är en del av målet.

/M

Fler texter (här på bloggen) på temat Hopskrivet.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s