Att vända svårigheter

En uppföljning av artikeln om En folkrörelselinje i facket. Texten är från 1990-talet. Publicerad i Folk o andra  bullar 2001.

Du tror att det är möjligt att utveckla en kämpande fackföreningsrörelse. Men just på din arbetsplats finns särskilda svårigheter. (Om du inte håller med behöver du inte läsa vidare!) Arbetsplatsen är för stor. Arbetsplatsen är för liten. Folk är för gamla, de är ingrodda i sin vanliga lunk. Folk är för nya, personalomsättningen är så stor så det blir aldrig någon kontinuitet. Etc.
Varenda arbetsplats tycks ha särskilda svårigheter! Men vi ska försöka vända på resonemanget. Varje arbetsplats har sina säregenheter. Och det är dessa säregenheter som tillsammans utgör det allmängiltiga, arbetarklassens situation i stort.

Jag ska beskriva ett par ”svårigheter” på min egen arbetsplats:

Värst är nog våra oerhört många olika arbetstider och scheman som gör det nästan omöjligt att samla folk. Jag blir avundsjuk då jag besöker arbetsplatser där alla jobbar samtidigt eller bara på två-tre olika skift. Stora gemensamma medlemsmöten kan vi sällan hålla, de blir ändå inte ”stora” utom i mycket speciella lägen. Därför kör vi oftast i stället seriemöten med grupp efter grupp för att diskutera de gemensamma frågorna. Det kan bli elva-tolv möten under ett dygn. Då når vi ändå inte alla, men de flesta.
Ibland genomförs medlemsomröstningar i direkt anslutning till dessa möten. Ibland kör vi i stället en ”stor” medlemsomröstning på golvet efter att alla möten genomförts och diskussionerna sammanfattas.
Det är definitivt en nackdel att inte alla träffas tillsammans och får höra de andra gruppernas åsikter och problem. Men å andra sidan är det fler som deltar aktivt på mindre möten. Nästan alla snackar!
Det splittrade arbetstiderna bidrar också till att vi lyckats få väldigt många (idag 25% av de heltidsarbetande medlemmarna) att ställa upp på fackliga uppdrag. Det blir naturligt att utse skyddsombud, områdesombud och språkombud etc. i varje delgrupp av arbetare och då blir det automatiskt ganska många. Det verkar också lättare att ställa upp som ombud för en mindre grupp, det blir inte lika märkvärdigt som att företräda en stor (och kanske mera anonym) grupp. Jag gissar att det är svårare att få en så stor andel förtroendevalda på en arbetsplats med större samlade arbetslag.

En annan säregenhet hos oss är en stor andel invandrare, ca 45 %. (Det största språket hos oss efter svenskan är tigrinja, som eritreanerna talar.) Det innebär språksvårigheter. Det hjälper inte särskilt att ordna tolkar på mötena. Det är inte på mötena det verkligt viktiga händer. Det är vid maskinerna, i pausrummen och i fackrummet. Framför allt under brinnande strid, då alla måste veta vad som händer och vara med om att fatta snabba beslut. Men också i de dagliga kontakterna mellan arbetskamraterna.
Ett annat ”problem” med en stor andel invandrare från olika delar av världen är att det saknas näraliggande gemensamma historiska/politiska erfarenheter att hänvisa till, även om varje grupp och individ har sina viktiga erfarenheter. Det finns till exempel inte någon gemensam erfarenhet av hur det svenska facket fungerar, på gott och ont. Och svensk partipolitik eller allmän ”radikalism” väcker eventuellt inget igenkännandets leende hos de muslimska tjejerna eller de eritreanska grabbarna. Men denna begränsning har jag upplevt som en stor styrka för oss! När man inte kan utgå från åsikter och partipolitik, så är man helt enkelt tvungen att skaffa gemensamma erfarenheter direkt på arbetsplatsen. Och sen är det dessa erfarenheter man utgår ifrån och hänvisar till.

Vilka är svårigheterna på din arbetsplats, och vilka är svårigheternas goda sidor? Hur kan era säregenheter bli er styrka?