Lämna en kommentar

Hopsnackat spelas igen 25/11

Programpunkten Hopsnackat

En ny chans att se Hopsnackat lördag den 25 november 2018 i Kata-salen i ABF-Huset, Sveavägen 41 i Stockholm.

Föreställningen är en programpunkt i Socialistiskt Forum 2017. Det är fritt inträde till alla programpunkter – ingen stödföreställning alltså denna gång.

Vi börjar kl 16, kom i tid. Unga Byggare Stockholm är medarrangörer och inleder. (Föreställningen slutar ca kl 17, inte 17.30 som det står i programmet.)

Skådespelare: David Weiss, Emma Larsson och Pontus Lundin.

Facebookevent: Hopsnackat! igen – teater på Soc Forum 25 nov

 

2 kommentarer

Hopsnackat – stödföreställning 22/10

20170714 Sopgubbar på väg till ADSopgubbar på väg till Arbetsdomstolen

Välkomna till stödföreställningen av Hopsnackat söndag 22 oktober 2017 kl 14-16, Sandlersalen, ABF-huset, Sveavägen 41.

Repetition Hopsnackat - Sopgubbar 1Inträde: 100 kr eller mer (efter förmåga). Allt går till stödinsamlingen för Stockholms Sopgubbar, som krävs på skadestånd efter en konflikt med sopföretaget RenoNorden.

För att vara säker på plats, förboka genom ett mail till hopsnackat@bredband.net.
Skriv ditt namn och antal personer som vill gå på föreställningen.

Publik - Hopsnackat
Glad publik vid en tidigare föreställning av Hopsnackat

Om pjäsen

Hopsnackat är en timmes ilsken och glad teater, inspirerad av midsommar-strejken på sopföretaget Resta år 2010, och andra verkliga händelser på olika arbetsplatser – bilfabrik, bussgarage, vårdboende, lager, restaurangkök… Huvudpersoner är sopgubbarna Limpan (David Weiss), Rosen (Emma Larsson) och Bellman (Pontus Lundin). Regi: Martha Vestin. Manus: Frances Tuuloskorpi, fritt efter berättelser i antologin Hopsnackat.

Repetitionsbilder: Restaurangköket, Lagerarbetarna, Bilfabriken, Nycklarna

Ett ex av boken Hopsnackat får du på köpet, när du kommer till föreställningen.

Mer på programmet

Förutom teaterföreställningen bjuds det sång och musik av Fred Lane (foto Olle Nyman) och av bandet The Fackpamps, information om sopkonflikten, med mera.

Reno Norden – ett sopigt företag

Trots den uttalade målsättningen att försämra de anställdas villkor, har Reno fått Stockholms Stads förtroende att sköta det mesta av sophämtningen i Stockholm. Så kan dålig upphandling drabba både anställda och allmänhet. Sopgubbarna har efter en rad provokationer sagt upp sig från företaget. Så här har det sett ut på många ställen i stan sen dess.

 

Sprid till fler

Se Hopsnackat tillsammans med arbetskamrater så blir ni glada och uppviglade.

Affisch Hopsnackat 2017

Här finns infoblad/affisch, som kan skrivas ut (A4) och sättas upp (pdf): Affisch Hopsnackat 2017

Facebookevent: Hopsnackat – Stödföreställning 22 oktober 14.00 ABF-huset Stockh

Arr: Hopsnackat-ensemblen i Samarbete med ABF  Huvudlogga_ABF_logoruta_red_liten

PS. I bokserien finns flera berättelser om Stockholms Sopgubbar, Några av dem finns också här på bloggen. Sop von Gubbe berättar om Unisona gubbar, Till punkt och pricka och Nycklarna.

 

Lämna en kommentar

Unisona gubbar

sopstrejk 2017.jpgNu hotas RenoNordens sopgubbar med avsked. Men det har inte lett till att de slutat strejka. Istället sprider sig strejken. Idag strejkar även de sopgubbar som är anställda av firman Liselott Lööf.

I Stockholms stads senaste upphandling lade RenoNorden ett så lågt bud, att de nu ska få ta över även Liselott Lööfs områden. Praxis i sopsvängen har alltid varit att när staden byter entreprenör i olika områden, så följer sopgubbarna med till den nya entreprenören. Men RenoNorden har meddelat att de inte tänker ta över Liselott Lööfs gubbar. De vill sänka lönerna och de vill ta in nytt folk som accepterar sämre villkor.

Det är också i skenet av detta som man får se kriget om nycklarna. Självklart att gubbarna inte vill lämna ifrån sig en kunskap som ska användas för att göra deras kollegor arbetslösa. Dessutom är det tradition hos Stockholms Sopgubbar att de agerar som kollektiv över företagsgränserna. Det framgår tydligt i den här korta berättelsen från 2010 ur Hopsnackat. Det är Sop von Gubbe som har ordet igen.

 

Unisona gubbar

Det kom fram att ett av sopföretagen försökte få till ett kryphål i den nya överenskommelsen om vårt löneavtal. De skulle ge de överenskomna lönerna till de fastanställda men inte till nya och extrafolk. Det spred sig snabbt till gubbarna som jobbade för de olika sopföretagen i Stockholm, inte bara det företaget som det gällde.

Vi försöker alltid agera unisont, även om vi inte är 100% överens, det är man ju aldrig.

Vi har bra sammanhållning. Det är många som går på fotboll tillsammans, eller hockey eller bandy eller speedway. En del umgås som grannar. Det är lite av ett gammalt skråyrke, fäder och söner är ofta på samma jobb. Sen har vi vår sektion inom Transport, där vi har gemensamma medlemsmöten. Och en mycket bra ombudsman.

Mobilerna gick igång. Vi är indelade i olika områden, och det brukar funka att ringa en gubbe i varje område, så ringer han i sin tur vidare till de andra. Nu kom det sopbilar körande från alla sopföretagen. 70% av sopbilarna från hela stan stod snart uppställda utanför företagets kontor. Sen klev gubbarna ur bilarna och gick och tog ett snack med cheferna där inne.

Chefer blir jävligt spaka när alla kommer in unisont. Och de här cheferna har verkligen anledning att vara spaka och skraja, för de har lurat folk på pengar i 8 år. De är ett jävla rövarpack helt enkelt.

Samtalet pågick väl i ett par timmar. Sen kom Transport och tog en förhandling och sen var det klart: Alla ska få lön enligt vårt avtal, inte bara de fast anställda.

Fler berättelser här på bloggen: Nycklarna och Till punkt och pricka ur Slutsnackat. Samt blogginlägget Facket inte bakom? med en textbit ur Om strejker.

I antologin Hopsnackat kan du hitta ytterligare en sopgubbeberättelse, den heter Midsommar.

Lämna en kommentar

Facket inte bakom?

Apropå den pågående sopstrejken och den här tidningsrubriken: Sophämtare i vild strejk – facket inte bakom, som har lett till arga kommentarer om facket här och var.

Men att en fackrepresentant säger att hen inte står bakom en otillåten stridsåtgärd, eller att hen uppmanar medlemmarna att börja jobba igen, säger ingenting om vad hen egentligen tycker. Hen kan tycka att strejken i själva verket är bra och nödvändig eller att den är helt onödig och genast borde upphöra, på riktigt. Fackrepresentanter på olika nivåer kan dessutom tycka olika.

Det troliga är att de strejkande vet hur det ligger till, även om vi åskådare inte vet. Det viktiga är att de som gått ut i strejk är informerade i förväg om att fackrepresentanten kommer att ta avstånd, så att det inte uppstår förvirring och splittring på grund av det.

Så här står det i avsnittet ”Lagen” i antologin Om strejker. Det är en bok som alla arbetande borde läsa för att vara förberedda – om de skulle hamna i en situation där de anser att de inte har annat val än att ”sätta sig”.

De förtroendevaldas sits

Om arbetsgivaren kan visa att förtroendevalda i en kollektivavtalsbunden fackförening har uppmuntrat till, eller deltagit i, eller inte försökt motverka en otillåten stridsåtgärd, så kan det tolkas som att facket har brutit mot reglerna. Det kan göra att fackföreningen får betala höga skadestånd. Det händer sällan, eftersom de flesta strejkande kollektiv ser till att det är ”vanliga medlemmar” som strejkar medan fackliga företrädare ”förstår ilskan men tar avstånd från strejken och uppmanar till återgång”. Det avspeglas i flera av berättelserna i boken.

Det kan förekomma att förtroendevalda verkligen är emot strejken. Har de något vett i skallen så försöker de ändå ta tillvara ett bättre förhandlingsläge tack vare kollektivets agerande. Har de inget vett i skallen kan de hjälpa företaget att peka ut drivande personer och splittra kollektivet. Däremellan kan det finnas olika grader av vett och ovett.

Lämna en kommentar

Nycklarna

nyckelknippa

Med anledning av att en s.k. vild strejk brutit ut idag, 5 juli 2017, bland Stockholms Sopgubbar /Lokaltidningen Mitti: Sophämtare i vild strejk / kommer här ett avsnitt ur berättelsen Till punkt och pricka ur Slutsnackat. Avsnittet handlar om nycklar – det gör också, delvis,  den aktuella strejken. Den handlar också om att företaget vill sänka lönen genom att ta bort det gällande lönesystemet – och öka arbetsbelastningen. Företaget har lagt ett lågt anbud, för att få hand om sophämtningen. Något som vi känner igen från många andra verksamheter, och som brukar få riktigt dåliga konsekvenser både för de anställda och för själva verksamheten.

 

Nycklarna

av Sop von Gubbe

En historia för sig är det här med nycklarna. Vi har stora knippor med nycklar till alla soprum i området där vi kör. Cheferna har ingen koll på nycklarna. När det kommer nya gubbar så lär vi upp dem, men vi lär inte upp någon annan. Varför skulle vi? Det ligger makt i de där nyckelknipporna. Om de försöker ta in strejkbrytare eller byta ut oss mot nytt folk så tar det en jäkla tid för dem att få ordning på vart nycklarna går. Samma gäller portkoderna.

På firman där jag jobbade var vi bara sex bilar då, tolv gubbar, men det handlade ändå om tretusen nycklar, i runda slängar. De ville få oss att märka upp våra nycklar och skriva upp portkoderna, just för att vi skulle bli mer utbytbara. Men vi sa nej. Kunskapen finns i mitt huvud, den är min. Vi hämtar sopor men märka nycklar ingår inte i våra arbetsuppgifter. Det blev förhandling. Facket höll med oss. De sa att nyckelmärkning, det är tjänstemannajobb. Om firman inte kan ge en rimlig ersättning för er kunskap och för att ni ska göra nåt som inte ingår i ert jobb, då får de väl åka ut och prova nycklarna i låsen och märka upp dem själva. Facket frågade gubbarna vad de ville ha för att sälja sin kunskap. Vad som är en rimlig ersättning. En miljon sa en. En halv miljon sa en annan. En årslön sa en som ville lägga sig lite lägre. Chefen sa nej, det ville han inte betala. Där tog det slut i förhandlingen. Då bestämde sig chefen för att han själv skulle åka med oss ut för att se vilka nycklar som gick till vilka lås. Lotten föll på mig att få med mig chefen. Jag sa att vi är redan två gubbar i bilen och det finns bara två bälten, så det går tyvärr inte. Men då sa han att han ändå skulle åka med och att den andra sopgubben fick åka i en liten extrabil. Okej då ses vi klockan sex i morgon sa jag. Det var nog lite tidigt för chefen, men annars brukade vi dra iväg kvart över fem så han ska vara tacksam….

Okej vi for iväg. Jag följde alla trafikregler och enkelriktningar förstås så det blev mycket rundåkande i stället för en del små genvägar man brukade ta. Långa varv hela dan. Fram till lunch på onsdan hade vi bara hunnit göra det som skulle göras på måndan. Och chefen hade inte lyckats märka upp en enda nyckel, han hann inte ens se vilka jag använde. Jag hade ju inte tid att stå där och vifta med nyckeln utan jag bara öppnade och gick in. Vilken nyckel använde du nu? frågade chefen. Och jag sa att det var väl nån på den här knippan, du får gå in o prova om du vill… Men det ville han inte. Han hann inte se någon portkod heller. Han kunde ju inte se igenom mig när jag knappade in koden. Jag sa till chefen att han är inte betrodd, han får ringa fastighetsägaren om han vill veta koden. Jag får inte visa den för någon annan, det är hårda regler på det! Och man vill ju inte bli medhjälpare till inbrott! Chefen blev tokig och ringde till Transport och ville ge mig sparken på stående fot. Men facket sa att jag hade rätt, bara sopgubben är betrodd att ha koden. Då gav han upp.

Resten av berättelsen Till punkt och pricka finns upplagd sen tidigare, här

Och här finns berättelsen Unisona gubbar ur Hopsnackat.

I Hopsnackat finns ytterligare en berättelse från Stockholms Sopgubbar, den heter Midsommar.

Lämna en kommentar

E-bok i sommar?

matta

Nu ni så finns Hopsnackat, Hopskrivet, Slutsnackat och Om strejker, dvs alla bokdelarna i Folkrörelse på arbetsplatsen-serien som E-BÖCKER FÖR FRI NEDLADDNING!

Här hittar du e-böckerna.

Stort och varmt tack till Tom Carlson som gjort e-böckerna gratis.

Lämna en kommentar

Samsnakk

Här är ett översatt stycke ur en recension av bokserien i den norska dagstidningen Klassekampens litteraturbilaga (Bokmagasin) den 22 april 2017:

Detta är upplivande läsning och subversiv litteratur i konkret mening. Vi får också läsa sakliga berättelser om olovlig strejk, men de roligaste berättelserna handlar om att få genomslag för krav genom samordning och olydighet i liten skala. Vi för höra om brödpackarna som rätt och slätt började ta de pauser de ansåg att arbetet krävde, och som klistrade på sig ett vänligt, men något oroväckande leende när ledningen försökte hindra dem. En annan historia berättar om sjuksköterskestudenterna i en region som via en facebookgrupp enades om att inte ta anställningar till under 24000 kr i månaden. De listigaste är ändå sopkörarna som börjar följa renhållningsfirmans detaljerade arbetsinstruktioner till punkt och pricka – med ineffektivitet, totalkaos och handfasta bevis för underbemanning som resultat.
En annan värld är möjlig – det är formuleringen av en av de krossade förhoppningarna i vår tid. ”Folkrörelse”-böckerna vittnar om att en annan arbetsplats faktiskt är möjlig, och det ger trots allt grund för fortsatt optimism. Bättre villkor på ett ställe skapar press för bättre villkor på ett annat ställe och så kan berättelser och prat kanske driva världen framåt.

Hela recensionen, på norska, hittar du här: Samsnakk (pdf, öppnas i ny flik).

Fler recensioner och annat skrivet om böckerna hittar du här: Recensioner.

Och om du själv vill skriva/prata om böckerna i någon tidning, blogg, podd etc, hör av dig per mail till hopsnackat (at) bredband (punkt) net så kan du få recensionsex.

3 kommentarer

Vi kan bara vinna

B20_Bygge-2_Marcus-Vildir (3)Ytterligare en berättelse ur del 4, Om strejker. Det är ett anonymt bidrag från en kort strejk på ett bygge i Göteborg i oktober 2014.  Bild: Illustration till berättelsen, av Marcus Vildir.

En grupp polska byggnadsarbetare på en stor byggarbetsplats i Göteborg lägger ner sina verktyg och slutar arbeta. De har fått kravbrev från kronofogden. Ingen skatt har betalats in sedan de påbörjade arbetet. Trots att entreprenören påstår sig ha avsatt en del av arbetarnas löner för just detta. Trots att varje lönespecifikation säger att pengar till skatteinbetalning har dragits av entreprenören. Ändå kommer kravbreven. ”Strejken var som en bomb som exploderade”, berättar en av dem. ”Vi var alla så arga.” De tar inte upp verktygen igen.

Arbetsgivaren ringer upp de strejkande.

Kom igen nu killar, tillbaka till arbetet. Jag ska fixa papperna! försöker entreprenören.

Inget är ett problem. Han måste bara ringa några samtal. Han lovar mycket. Snart så ska allt vara ordnat. Arbetarna väntar.

Snart ringer telefonen igen. Nu har entreprenörens tonfall förändrats.

Okej, vill ni inte arbeta så kommer jag att sparka er. Jag kan göra det! hotar han. – Det står så i lagen. Jag kan sparka er alla när jag vill, eftersom er strejk är olaglig!

Ändå fortsätter strejken. Dagen därpå kommer en av fackets ombudsmän till arbetsplatsen.

Ni måste sluta med det här! Ni måste sluta och återgå till arbetet, säger han och fortsätter

Om ni inte går tillbaka till arbetet kommer ni alla att bli sparkade. Och det kommer att vara lagligt!

De lyssnar på facket och tar upp sina verktyg igen. Facket kallar både arbetsgivaren och huvudentreprenören till förhandlingar. Arbetarna väntar och överväger vad de kan göra om förhandlingarna inte går deras väg.

Kanske är det första gången facket ställs inför en sådan här situation, resonerar en av arbetarna. Kanske att facket tänker att ”Ok, arbetsgivaren betalar era löner, han ljuger inte om det. Det är bra. Ni är polacker, ni bryr er inte om något annat.” Men när vår skatt inte betalas in och de pengarna försvinner, då är det som om arbetsgivaren tar pengar direkt ur våra fickor. Kanske att facket inte har någon erfarenhet av en situation som vår. Men det kommer att komma fler såna här situationer. Vi lär oss. Någon måste lära sig hur man strider mot sånt här. Och jag tror att storföretag också måste lära sig något av det här. Annars kommer de att förlora sina goda namn. Om man arbetar med lögnare, förlorar man sina namn.

Vi sade till varandra ”Vad kan hända? Om de sparkar oss så sparkar de oss”. Det är okej, fortsätter han. Vi hittar något annat. Kanske inte här, men i ett annat land. Vi har alla arbetat i så många år. Vi kan alltid fixa något. Vi kan fortfarande bli uppsagda. Även om det här skulle sluta så, så tycker jag inte att vi har förlorat. Vi kan bara vinna. Huvudentreprenören ser vad som händer. De tänker ”Oj! De strejkar, de har slutat arbeta! Vad händer nästa gång? Vad händer om de lägger ner sina hjälmar och hammare och åker hem? Vad gör vi då?” Huvudentreprenörerna måste göra något, de måste börja trycka på entreprenörerna.

Innan förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare har avslutats har byggnadsarbetarnas uppdrag slutförts. De återvänder till Polen men behåller kontakten med fackföreningen. Facket talar med skatteverket. Det kommer fram att entreprenören öppnade ett konto hos skatteverket för arbetarnas räkning först under strejkens första dag. Dessförinnan ingenting. Arbetarna samlar ihop sina lönespecar och skickar till sina förhandlare. Lönespecarna visar att entreprenören har dragit pengar för skatt. Skatteverket vänder sig till entreprenören för inbetalning.

Kravbreven kan rivas sönder.

Fler berättelser från bokserien finns i kategorin Ur böckerna. Ytterligare några berättelser i kategorin Extramaterial.

Lämna en kommentar

Stopp för anställningsstopp

hemtjänst sthlm 1989

En till berättelse ur bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Den fjärde boken, Om strejker, innehåller berättelser om en rad s.k. vilda strejker och sittningar på olika arbetsplatser, under åren 1989 – 2014. Den här strejken inom hemtjänsten på söder i Stockholm genomfördes 1989. Det är Lena Ericson Höijer som berättar.

Under flera år hade tempot i hemtjänst pressats upp. När nya nedskärningar väntade på Södermalm hösten 1989 fick personalen nog. Det hela hade börjat en månad tidigare med ett rykte om att det var anställningsstopp i stadsdelen. Många vårdbiträden slog bakut när de började förstå att varken de arbetskamrater som var sjuka eller de som slutade blev ersatta. Några av dem sökte upp mig, som var ordförande för Kommunals sektion för hemtjänstpersonalen, på vår fackexpedition. De ville ha hjälp att reda ut vad som egentligen var på gång.

Kommunal krävde pappren på bordet och kunde konstatera att förvaltningen fått order från politikerna i nämnden om att budgeten måste vara i balans. Inga överskridanden skulle tolereras. I panik planerade arbetsgivaren nu att skära ner 2,7 miljon kronor på hemtjänst under årets sista månader. Det motsvarade 50 heltidsanställningar under tre månader.

När beskedet kom ordnade hemtjänstpersonalen ett protestmöte. Ett hundratal kom och det blev vilda diskussioner om vad de kunde göra. Alla var upprörda över sin egen arbetsmiljö men kanske ännu mer över att kvalitén på omsorgen hela tiden försämrades. Det fanns ingen chans att vårdtagarna skulle få den hjälp och service de behövde och hade rätt till. De närvarande enades om att ordna en demonstration utanför nämndens möte.

Nämndpolitikerna blev tagna på sängen när de kom till sitt sammanträde och hela trottoaren utanför var full av arga vårdbiträden, pensionärer och handikappade. Det blev en livlig diskussion och de politiska representanterna hade svårt att försvara en neddragning i äldreomsorgen. De som hade möjlighet stannande och väntade ut nämndens beslut. Uppenbarligen darrade beslutsfattarna på manschetten och ärendet bordlades till nästa sammanträde. ”Då står vi här igen” var personalens besked.

Till nästa sammanträde verkade det som om nämndens ledamöter skickats på snabbkurs i konsten att fatta obehagliga beslut. Nu var det inte fråga om att diskutera med de uppretade demonstranterna som åter hade samlats. Med ordförande i spetsen banade ledamöterna väg mellan protestplakaten med nedböjda huvuden. De arga kommentarerna duggade tätt bland alla de som samlats: ”De pratade inte ens med oss!” ”Nej, inte ens tittade på oss!”

När mötet hållit på en stund kom beskedet som de flesta redan anat. Nämnden hade utan diskussion klubbat igenom beslutet att skära ner 2,7 miljoner på hemtjänst. Det som hängt i luften en lång stund uttalades nu öppet. ”Nu går vi i strejk!”

Några kvällar senare diskuterades förslaget på allvar. Skulle de verkligen gå i strejk? Några var tveksamma men de flesta övertygade. En kvinna citerade Jonathan i ”Bröderna Lejonhjärta” av Astrid Lindgren om att man ibland måste göra det som är farligt. ”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” Mötet beslutade att vårdbiträdena skulle gå ut i strejk en dag.

Som arbetsrättslagstiftningen fungerar i Sverige var jag som facklig företrädare för Kommunal tvungen att försöka avstyra den vilda strejken men mina argument föll ganska platt till marken. Det var ingen som trodde på förhandlingar eller samverkan längre. Ledningen och politikerna hade förbrukat personalens förtroende, de hade visat att de varken brydde sig om personalens arbetsmiljö eller pensionärernas situation.

Alla lokala fackombud på Södermalm avsade sig sina uppdrag och började istället förbereda strejken. Tillsammans med en ombudsman från Kommunal hade jag överläggningar med arbetsgivaren. Vi var tydliga med att vi självklart skulle följa lagen och försöka hindra strejken. Men också med att det största ansvaret låg hos arbetsgivaren som genom att skapa en orimlig arbetssituation hade provocerat fram konflikten. Personalen varslade arbetsgivaren om vilket datum de tänkte strejka och en febril aktivitet bröt ut bland tjänstemän och politiker.

Som av en händelse ”hittade” finansborgarrådet som då hette Mats Hulth (s), precis 2,7 miljoner som Södermalm kunde få för att täcka sitt underskott. Personalen hade rådslag och svarade med att kräva skriftligt på varifrån pengarna kom. De ville inte riskera att det skulle drabba kollegor i någon annan del av Stockholm eller kanske tas från snöröjningen, så att de själva skulle få problem att ta sig mellan pensionärerna när snön kom. Eftersom de aldrig fick någon skriftlig uppgift drog de inte tillbaka sitt strejkvarsel.

Så kom då strejkdagen. De strejkande hade bestämt att några skulle arbeta för att de pensionärer som inte alls klarade sig själva skulle få mat och medicin. Övriga, drygt tvåhundra vårdbiträden, samlades på morgonen i en hemlig lokal. Senare under dagen var de ute och delade ut flygblad där de förklarade bakgrunden till varför de strejkade. På eftermiddagen genomförde de en demonstration som gick till Socialdemokraternas arbetarekommun. Där krävde de ökade satsningar på äldreomsorgen.

Personalborgarrådet, Agneta Dreber från dåvarande Stockholmspartiet, gick ut i media redan före strejken och hotade med arbetsdomstolen. Vårdbiträden i andra delar av Stockholm drog därför igång en insamling till de strejkböter som kunde bli aktuella.

Någon stämning till arbetsdomstolen blev det aldrig. De enda påföljden blev en dags löneavdrag för strejkdagen. Vårdbiträdena erbjöds ersättning från insamlingen men alla avböjde eftersom de tyckte det var värt ett löneavdrag att få räta på ryggen och visa att de inte accepterade vad som helst. Det fanns en gräns för hur långt de kunde pressas innan både deras ryggar och deras yrkesstolthet sade ifrån. Pengarna som samlats in skänktes istället till annat fackligt solidaritetsarbete.

Allmänhetens sympatier var helt på vårdbiträdenas sida. Till och med pensionärer och handikappade som direkt blev drabbade av strejken stödde personalen. Kanske var det därför de aldrig hamnade i Arbetsdomstolen. Men även ett mer praktiskt skäl kan ha spelat in. Om tvåhundra vårdbiträden skulle sitta på en rättegång i AD, vem skulle då arbeta i hemtjänsten den eller de dagarna?

Några månader efteråt hörde jag en s-politiker från den lokala nämnden prata om strejken på ett möte. Hon berättade att hon tillsammans med en folkpartist erbjudit sig att gå in och arbeta i hemtjänst när personalen strejkade. När hon berättade om sina upplevelser där lät det för mig som om hon lika gärna hade kunnat beskriva ”den där dagen som jag besökte Mars”. Så främmande var miljön för henne. Hon fick se en verklighet hon inte alls kände till.

 

Här hittar du ytterligare några berättelser ur bokserien:
Ställa bussar, ur Hopsnackat. Huvudpersoner: Busschaufförer.
Öppen kamp och hemlig grupp, ur Hopskrivet. Huvudpersoner: Sjuksköterskestudenter.
Till punkt och pricka, ur Slutsnackat. Huvudpersoner: Sopgubbar.
Driver ni med oss? ur Slutsnackat. Huvudpersoner: Timanställda på vårdboende.

Bilden ovan visar protesterande hemtjänstarbetare då det begav sig.

Lämna en kommentar

Till punkt och pricka

2009-10-19 sopgubbar (1).JPGIdag blir det en berättelse ur del 3 av bokserien, Slutsnackat. Det är sopåkaren Sop von Gubbe som berättar om en period då han och kollegorna arbetade strikt enligt regelboken. I detta fall på grund av en konflikt. Men tänk tanken att vi alla på alla arbetsplatser började följa regelboken – säkerheten, rättigheterna, kvalitetsreglerna… Vad skulle hända på din arbetsplats, och i samhället?

Vi samlades till möte, Stockholms Sopgubbar. Det kom nästan hundra pers. I princip alla var där. Det finns några som skiter i allt men det är så marginellt så det spelar ingen roll. Vi var förbannade på grund av en dom i arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen hade sagt att det var ok att säga upp åtta sopgubbar som inte ville acceptera att gå på bara fast lön då en ny firma tog över deras område. Det skulle innebära kraftigt sänkt lön i jämförelse med ackordet, poänglistan som facket förhandlat fram. Och den domen skulle kunna drabba alla, alla firmor skulle kunna göra likadant.

Ett år tidigare, 2009, hade vi kört en vild strejk för att sätta stopp för sänkta löner och ökad arbetsbörda. Då började vi strejka en måndagsmorgon och kunde börja jobba igen på onsdan, då vi hade fått igenom våra krav. Men nu tänkte vi att vi kan inte köra samma grej varje gång. Vi ville använda något annat påtryckningsmedel. Vi ville också påminna cheferna om hur hårt vi faktiskt jobbar för den där lönen som de tyckte var så hög. Och så kom vi överens om att vi skulle följa alla regler kring sophämtningen till punkt och pricka.

Vi skickade ut ombudsmännen från mötet, för att de inte skulle känna sig tvungna att lägga sig i. Och så gick vi igenom alla regler som man annars kanske inte håller så hårt på, till exempel att alltid mäta vikten på säckarna. Reglerna säger att man får ta två säckar på kärran och de får väga max femton kilo styck. Annars blir dragmotståndet för högt.

Ett annat vanligt problem är att det inte finns ett fungerande dörrstopp på soprumsdörren. Det fixar man genom att stoppa dit en skruvmejsel eller nåt annat. Men egentligen säger reglerna att funkar inte dörrstoppet så ska vi inte hämta utan låta soporna stå och göra en avvikelserapport så att stoppet blir fixat. Om det hänger en istapp över porten så ska vi inte gå in, utan anmäla det så att tappen blir borttagen. Om det är snö och isvallar ska man inte dra sopkärlen på marken, det blir för högt dragmotstånd, det ska vara barmark. Och det var mycket snö och is under den här perioden. Fantastiskt mycket snö. Underbart mycket snö. Varje gång man inte kan hämta från ett soprum på grund av reglerna ska man skriva en avvikelserapport, som man ska kopiera och lämna in efter körningen. Då får man betalt som vanligt fast soporna inte blev hämtade. Och om man sen åker och gör en extra tömning efter att felet åtgärdats, då får man extra betalt.

När vi började hålla på alla regler så blev det kalabalik direkt. På den firman jag jobbade på, så stod VD och ägaren och alla tjänstemän redo när vi kom hem efter svängarna. De tog emot alla avvikelser för kopiering så att inte vi gubbar skulle ägna tid åt det utan kunde åka ut igen. På en annan av firmorna åkte VD med ut för att hålla upp soprumsdörrarna åt gubbarna. Han var inte bara VD utan även dörrstopp.

Var det minsta risk för överlast så åkte vi och lämnade av soporna en extra gång. Vi använde alla tekniska hjälpmedel. Inte hasa ner grejer, inte lyfta upp på kaj med kroppskraft utan använda kajlyftar och hissar. Det som brukade ta sex och en halv minut kunde ta en timme i stället. I äldre hus i stan finns det ofta en lucka in till soprummet genom husgrunden, från gatan. En dörr på kanske åttio gånger åttio centimeter. Det vanliga var att man öppnade luckan och klättrade ner genom hålet. Eller bara kastade sig ner. Nu skulle vi istället gå in genom en port, gå i en källartrappa, det kunde bli att man måste gå runt kvarteret och sen genom gångar i källarn, en väg som man kanske inte ens hittade utan fick leta sig fram. Där gick tio minuter… Det finns arbetstidsregler också. Vi blev noga med att ta våra raster. Vi tog vår kvartsfika som vi har rätt till. Och då ska tiden räknas från att vi lägger i handbromsen där vi ska ta rasten, inte från att vi lämnar sopstället. Vid lunchtid åkte vi alla tillbaka till firman och tog vår matrast tillsammans. Det hade aldrig hänt förut, man brukade ju stoppa i sig något under jobbet ute på stan. Där gick fyrtiofem minuter…

Och naturligtvis så bröt vi inte mot trafikregler. Det händer annars att man backar korta bitar mot enkelriktat för att komma dit man ska med sopbilen. Nu åkte vi runt. Och så var det bältet. När man kör sopbil måste man inte använda bilbälte på de sträckor där man hoppar i och ur hela tiden. Men varför tar vi risken att köra utan? Vi tog på oss bältet. Vi är två i bilen och ofta så får den ena gubben gå ute och stänga och öppna dörrar, förarbeta så att det ska gå snabbare. Men nu så såg vi till att båda gubbarna åkte med bilen, även de korta sträckorna. Klättra in i bilen, ta på bältet. Viktigt att kolla att kamraten har bältet på sig! Åka sjuttio meter… stanna, lossa bältet, gå ur… Inte hoppa! Sopbergen växte. Allmänheten ringde in till kommunen och klagade, det var bra. Vi vann konflikten, de uppsagda gubbarna fick jobbet och lönen tillbaka.

När vi vunnit började vi köra ungefär som vanligt igen. Man jobbar snabbt, tjänar pengar, går hem. Borde vi inte följa arbetsmiljöreglerna jämt? kan man ju fråga sig. Folk går med rätt mycket skador. På firmafesten brukar det krypa fram. Det är baksidan av ackordssystemet, att det lockar till att jobba för hårt och för mycket. Därför vill vi ha ett belastningstak så att inte mer jobb kan läggas på när vi nått taket. Men det vill inte arbetsgivarna. Ändå lyfter de fram arbetsmiljön då de vill få bort ackordslönen. På en firma tog de bort ackordet just med argumentet att det skulle bli mindre slit och stress. Men sen förväntas det ändå att folk ska klara av lika mycket jobb som de gjorde med ackordet. Du klarade ju det här förut, varför inte nu? Maskar du? Du klarar inte jobbet! och så får man kicken istället. Det är inte så att arbetsgivarna vill få bort stress och press – de vill bara slippa betala för det.

Stockholms stad köper sophämtning till lägsta möjliga pris. Vi får betala för det genom ständiga konflikter. Det är hårda bud i sopsvängen och det enda vi har att sätta emot är vår sammanhållning.

Läs även fortsättningen på denna berättelse: Nycklarna.

En till berättelse ur Slutsnackat kan du hitta här: Driver ni med oss. I den berättelsen är det några timvikarier på ett äldreboende som tillsammans stoppar ”hyvling” av arbetspassen. Går det? Ja, det går.

 Här hittar du en berättelse ur del 1, Hopsnackat, Ställa bussar.

Här en ur del 2, Hopskrivet, Öppen kamp och hemlig grupp.

Här två berättelser ur del 4, Om strejker: Stopp för anställningsstopp och Vi kan bara vinna.

Bilden ovan är från en annan sopstrid.