Lämna en kommentar

Ställa bussar

buss

Det här är en av berättelserna i den första delen av Folkrörelse på arbetsplatsen-serien, Hopsnackat, Det är en sann historia som utspelar sig på ett bussgarage. Att busschaufförer inte kör ut med trasiga bussar kan man tycka skulle vara en självklarhet. Men i verkligheten kan det behövas att man snackar ihop sig för att åstadkomma det självklara.

Ställa bussar

Det är jäkligt jobbigt att köra en buss som inte funkar som den ska. Men det är inte så lätt att stå på sig när en stressad trafikledare står och gormar eller ber så snällt: Du kan väl köra i alla fall… det finns inga andra bussar just nu… ska passagerarna stå där i kylan… En del fasta tar på sig samhällsansvaret och en del timanställda vågar inte krångla.

Våra fackmöten varannan månad kom det till stor del samma människor på varje gång. Bra folk så klart men känslan på mötena var en aning desperat. En ville berätta något om vilken elak arbetsledare som sagt vad och när men framförallt hur. En annan person brann för frågan om defrosterbristen i de nya Scaniabussarna. En tredje kom för att städningen var under all kritik på söndagar i Spånga rastlokal. Alla pratade länge, vissa högre och i mun på andra, fackordföranden avslutade mötena med att berätta det senaste om grupplivförsäkringen. Vi kom ingen vart, vi kom för att få tala av oss skit från uniformerna bland vänner.

Därför bestämde vi i kommunalklubben på min arbetsplats att vi skulle göra ett av alla problem till månadens fråga. Att sätta in alla klubbens resurser i ett gemensamt angrepp på en fråga för att därefter beta av nästa. Nästa medlemsmöte beslutade att arbetsmiljön i bussarna skulle vara den första Månadens fråga.

Jag var psykosocialt skyddsombud då och fick uppdrag att utforma en enkät. Det vi ville veta var vilka problem som chaufförerna tyckte var så allvarliga så att bussen skulle hindras från att lämna depån på morgonen. På nästa möte hade vi fått in många svar, mötet kändes fräscht, mycket folk kom. Vi betade av och röstade om bl.a. vikten av fungerande vindrutetorkare, handbroms, FM-radio och varningstriangel. Vi skrev en förklaring till varje problem, bromsar ska fungera bra om vi måste stanna hastigt pga hinder i vägen. De olika felen graderades i tre kategorier.

  • Rött: Får inte lämna depån.

  • Gult: Får lämna depån men bussen får bara gå till nästa slutstation.

  • Vitt: Får lämna depån men måste lagas innan det gått en vecka.

Exempel: Om inte alla blinkers och bromslysen funkar, så är det rött, då får bussen inte gå ut alls.

Med tanke på hur många skrotiga bussar vi hade, så ställde medlemmarna höga krav i omröstningen. T.ex. att bussen får vara ute högst en vecka utan fungerande FM-radio, det är typ som att kräva socialism genast. Men vi var många på mötet, vi drogs med av varandra, blev tuffa tillsammans.

Vi bestämde att skyddsombuden skulle genomföra kollektiva ronder och gå igenom bussarna med den checklista som medlemmarna arbetat fram. Ombuden hade medlemsbeslut i ryggen och medlemmarnas uppdrag att följa listan. Vi sa till chefen i förväg när vi skulle genomföra den första stora morgonronden. Vår målsättning var ju att bussarna skulle lagas, och vi tänkte att de skulle hinna laga fler om vi sa till. Men cheferna ordnade inte med något förarbete utan kallade bara in verkstadspersonalen en timme tidigare än vanligt samma dag, klockan tre på morgonen. Ronden ställde 16 bussar av 60-70, dvs en fjärdedel av bussarna fick inte köras ut. Det blev ett himla liv. Och verkstadskillarna blev skitförbannade. De hade pressen på sig från cheferna och kom med hastigt lagade bussar på löpande band för en ”ombesiktning”. Det blev som att vi kritiserade dem, nästan personligen.

Vi borde förstås ha snackat med verkstan i förväg. Vi var som den bortkomna passageraren som står och tittar på klockan och undrar vart förra bussen som krockade med en lastbil tog vägen. Sen kom vi överens om att verkstan skulle förvarnas en vecka innan vi genomförde en rond. Då blev stämningen bättre. Vi lyssnade på vad verkstadskillarna sa om sina problem. Tex. att de har för få lyftar (mekställen), så de kan inte laga hur många bussar som helst samtidigt. Verkstadskillarna var också irriterade på felrapporterna. Typ att bussföraren skriver ”fläkten är trasig” när det finns 16 olika fläktar på en buss. Då utlyste klubben tävlingen ”Veckans bästa felrapport”, som verkstan fick välja ut. Den publicerades i garagets egen facktidning. Där räknade vi också upp felen på alla felanmälda bussar, så att förarna skulle ha koll på läget, inte bara känna till sin egen felrapport.

Genom att chaufförerna fick veta mer om situationen på verkstan och verkstan fick höra mer än bara gnäll från chaufförerna, så blev det bättre sammanhållning mellan yrkesgrupperna. Sen kom en konflikt då arbetsgivaren ville ta bort verkstadspersonalens tjänstekort (= gratis SL-kort). Då ställde bussförarna upp och krävde att verkstan skulle få ha kvar sina tjänstekort. Vi stöttade dem till 100% och alla förstod ju att nästa gång så tar de bort våra tjänstekort om de lyckas ta deras. Verkstadskillarna kände att förarna var med dem i tjänstekortsfrågan, de maskade och höll ihop. De vann och fick behålla tjänstekorten.

Jag minns när jag efteråt bromsade in min buss bakom en av våra vid Ankdammsrondellen i Solna och alla bromsljus lös så vackert på bussen framför. Jag har hört att när det var som värst så diskuterade verkstadspersonalen om straffet för mord, skulle det vara värt att ta det för att mörda mig då jag var en av de pådrivande? Men nu hälsar vi glatt på varandra då vi ses. Nu när jag tänker på det så är det samma känsla som när jag hälsar på min favorittant på 124:an.

Ytterligare några berättelser från de olika delarna av bokserien, kommer att läggas upp här under de närmaste dagarna.

Bussen på bilden är inte någon av bussarna i berättelsen.

Lämna en kommentar

Fördjupa er!

20170324_135142

Nu har femte upplagan av Hopsnackat kommit från trycket.

De flesta som skaffar Folkrörelse på arbetsplatsen-böckerna till sig själva köper alla de fyra delarna av serien – Hopsnackat, Hopskrivet, Slutsnackat och Om strejker.

Men del 1, Hopsnackat, är fortfarande den bok som är absolut mest efterfrågad. Den köps buntvis till arbetsplatser, fackklubbar och studiecirklar. Det är ett vettigt val, Hopsnackat är bäst att börja med. Lättlästa, korta och uppmuntrande berättelser, tips och råd som alla på en arbetsplats kan ha nytta av. Den boken sprider sig själv kan man säga. Men missa inte resten av bokserien!

Del 2, 3 och 4 av Folkrörelse på arbetsplatsen är fördjupningar. Vill ni komma igång med en arbetsplatstidning eller på annat sätt samla och sprida information inom er arbetsplats, då finns mycket att hitta i Hopskrivet. Och vill ni få veta mer om hur man på andra arbetsplatser har gjort för att gå till handling och sätta tryck bakom orden, då har ni nytta av Slutsnackat och Om strejker. Hur lyckades sjuksköterskestudenter i olika städer runtom i Sverige pressa upp ingångslönerna? Kan man ta en strid fast man ”bara” är ett gäng timmisar på ett vårdboende?  Hur gjorde sopgubbarna när de började jobba enligt regelboken? Vad händer när man på olika arbetsplatser kommer överens om att sluta ställa upp på övertid i tid och otid?  När en grupp sjuksköterskor sagt upp sig kollektivt, hur klarar de alla påtryckningar som kommer? Och vad är det som händer när arbetskamrater kommer överens om att strejka, fast de inte får?

Fördjupningskampanj just nu: Vi skickar gratis med 1 Hopskrivet, 1 Slutsnackat och 1 Om strejker, till alla som köper 10 Hopsnackat eller fler. Gäller fram t.o.m. 1 maj 2017.

Köpa böcker.

Lämna en kommentar

Konflikten på jobbet – Striden i Göteborgs hamn

16nov5Sv Hamnarbetarförbundets ordförande Eskil Rönér kommer och berättar om den pågående striden i Göteborgs hamn.

Tid: Lördag 26 november 2016 kl 13.15-14.00

Plats: Socialistiskt Forum i ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41. Lokalen heter Skarpnäck-Hägersten och ligger på plan 4.

Facebookevent: Konflikten på jobbet – Striden i Göteborgs hamn

Arbetsgivaren APM Terminals tillsatte förra året en ny ledning i Göteborgs containerhamn. Denna ledning driver en fackfientlig personalpolitik, vilket bl.a. lett till att tjänstemännens fackklubb lagts ner. Men Hamn4an som organiserar 85% av hamnarbetarna, lägger sig inte.

Hamn har en demokratisk och medlemsstyrd uppbyggnad, där alla viktiga beslut fattas på medlemsmöten, vilket har gjort dem till en stark fackförening sedan förbundet bildades 1972. Hamn4an har också ett starkt arbetsmiljöarbete i Göteborgs hamn, med ett 20-tal skyddsombud – vars rättigheter APMT inte längre vill acceptera.

Obs att ovanstående info om programpunkten inte finns i det tryckta programmet för Socialistiskt Forum. Det beror på att från början var tanken att punkten ”Konflikten på jobbet” kl 13.15 (Arr: Folkrörelse på arbetsplatsen) skulle vara ett samtal mellan mötesdeltagare om erfarenheter av konflikter på deras egna arbetsplatser.

Sedan programmet tryckts har konflikten i hamnen hårdnat och en rad punktstrejker har genomförts. Abetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar har ställt till det ytterligare genom att, istället för att bidra till konfliktens lösning, kräva inskränkningar av strejkrätten.

Hamnarbetarna har därför inbjudits att använda mötestiden till att berätta om konflikten.

Under forumet kommer vi att ha ett av de många bokborden på plan 1 i ABF-huset. Där kommer att finnas informationsmaterial från hamnarbetarna + insamlingsbössa för strejkstöd, samt bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen (Dvs Hopsnackat, Hopskrivet, Slutsnackat, Om strejker) och serieromanen Wage Slaves av Daria Bogdanska.

Mer info om hamnkonflikten hittar du på Hamnarbetarförbundets webbsida www.hamn.nu

Och här hittar du facebookgruppen Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg.

Lämna en kommentar

500 Slutsnackat till vården

20160825_122055

Folkrörelse på arbetsplatsen är ett ideellt projekt. Just nu har vi plus i kassan samt en hel del böcker i lager, så det fanns möjlighet att skänka 500 ex av Slutsnackat till initiativet ”En annan vård är möjlig”. Slutsnackat är den bok i serien som innehåller flest berättelser från vårdarbetsplatser, och förhoppningen är förstås att böckerna ska landa hos vårdarbetare som kan ha nytta och glädje av att läsa om kollegors erfarenheter av att kämpa tillsammans. Böckerna skickades till dem som organiserade manifestationer i olika städer den 4 september och de har kunnat använda dem som de vill – dela ut böckerna gratis eller sälja dem till förmån för manifestationernas kostnader.

Ni som berättat/skrivit/tecknat i böckerna och ni som köpt böcker gjorde detta möjligt, tack till er.

Lämna en kommentar

Lyssna och läs i sommar

 matta

Ladda ner Hopsnackat som ljudbok (eller lyssna direkt på olika berättelser ur boken). Kostar inget. Bra sommarlyssning i hängmattan – eller på jobbet.

Du kan även hämta Hopsnackat som e-bok eller Hopskrivet som e-bok. Kostar inte heller något.

De senaste antologierna, Slutsnackat och Om strejker finns än så länge bara som pappersböcker.

Vill du köpa pappersböcker så passa på för vi har SOMMARREA – köp 2, 3 eller 4 av böckerna till nedsatt pris.

5 september: Nu är sommarrean över! Men böckerna är höstbilliga. Continue Reading »

Lämna en kommentar

Vi ville ha en framtid

Mera extramaterial! Detta är en kortad version av en berättelse av Alfonso Allende om hur ungdomar lämnade sina skolor i Malmö och gick ut och demonstrerade. Elevstrejk alltså. Berättelsen kom inte med i antologin Om strejker som fokuserar på arbetsplatser, men är väl värd att läsas. Den säger också att verkligheten med tiden kan visa att de besvärliga och bråkiga unga hade rätt.

Vi ville ha en framtid

Det var tidigt 90-tal, staden var Malmö. På schemat? Nedskärningar och protest.

Huvudentrén ovanför s:t Petri skola var då, precis som idag, smyckad med orden “Varen svenske!” inhuggna ovanför träportarna. Inne på skolans toaletter, både på bottenplan och våningen ovanför, hade någon skrivit ”whites only” med svart sprittuschpenna. Det var en period som kantades av nedskärningar och uppsägningar. Precis som idag. Känslan var att vi aldrig riktigt visste om vi skulle få ha våra lärare kvar eller om vi skulle ha den trygghet som är nödvändig för studier. Hur skulle det bli med betygen? Skulle vi ens kunna använda dem? Var vidare studier en möjlighet eller skulle vi tvingas in i något annat? Det var där det började. Nedskärningarna. För egen del; den politiska aktivismen.

Vi verkade inte vara berörda ungdomar, utan barn, och – som bruket fortfarande mångt och mycket är – blev det huvudklappningar och ”ni förstår inte” laget om. Kanske inte bokstavligen, men det var känslan som förmedlades. Känslan som togs emot..

Den borgerliga regeringen, med den gamle gymnasiestrejkbrytaren Bildt i spetsen, såg det för gott att spara in på skolan. Vid sidan av? Ny Demokrati.
Det pratades som vanligt om ordning & reda, kepsarna av, om betyg och om effektiviseringar. Första stegen i det som senare kom att bli ytterligare nedskärningar, friskolereform, etc.

Vad exakt som startade protesterna i Malmö är oklart i detta mitt huvud. Men jag vill påstå att det var tusentals förbannade ungdomar som tyckte att det fick räcka, att det var för mycket, att vi ville ha vår trygghet och våra utbildningar kvar. Vi ville ha våra lärare kvar, vi ville ha en framtid – inte nedskärningar och nedläggningar.

Djungeltelegrafens pedaler

Vi samlade oss. På skolorna, i korridorerna, i rökrutorna. Orden spreds för vinden, elever cyklade mellan stadens gymnasieskolor och förmedlade informationen: Petri, Heleneholm, Pildamm, Latin, Värnhem, Borgar. Detta var åren före allmänt tillgänglig internetkommunikation, före sociala medier, före de snabba sms:en. Djungeltelegrafens pedaler malde på. Petriskolans aula fylldes av upprörda elever. Lärarna? De var överlag på vår sida, om än ofta med bakbundna händer i sitt ansvar som pedagoger.

Strejkerna avlöste varandra. Demonstrationerna avlöste varandra. Större och större för varje gång. Vi samlades på skolgårdarna och tågade från skola till skola. Slutmålet var att bli hörda, att bli tagna på allvar. Vi var unga, vi kände inte till reglerna – ibland sket vi högaktningsfullt i dem – och vi tog politikerna med överraskning. En demonstration slutade på stortorget. Kommunfullmäktige hade möte.

Väl på plats diskuterade vi: Hur ska vi få dem att lyssna på oss? Hur ska vi göra oss hörda? Kan vi inte gå in där på baksidan, i den där gränden mellan torget och Kalendegatan? Sagt och gjort; några av oss gick. Resten stannade kvar på torget vid statyn en stund, och följde sedan helt sonika efter. Vakterna släppte in oss, ingen var beredd på detta. Vi ville höras, även om det innebar att vi måste störa kommunfullmäktigemötet. Så vi höjde våra röster. Vi ställde frågorna, vi protesterade mot nedskärningar och åtstramningar. Kommunfullmäktige blev tagna på sängen. En stund senare stod vi ute på gatan igen; utkastade, ivägmotade, icke önskvärda. Vi störde. Var ivägen. Obekväma.

Efteråt fick jag höra “men ni skulle sagt till oss, ni skulle förvarnat!” av en lokal vänsterpartist. Efteråt var försent; vi visste inte direkt vem och vilka vi skulle vända oss till, så vi hade vänt oss till kommunstyrelsen, i all enkelhet.

Konfrontationer

Det var mars: Ännu en demonstration. Ännu fler elever. Jag vågar inte klämma ur mig någon definitiv siffra, men vi var hundratals – om inte fler – gymnasie- och även högstadieelever som i samlad tropp gav oss iväg till, och strålade samman vid, stadshuset. Från Petriskolan via Triangeln och vidare längs med Föreningsgatan tills vi gick över bron utanför målet. Vällde ner på gården. Inte ett ljud från politikerna, så vi satte oss inne i stadshuset. Planen utanför var fylld med folk.

Den moderata politikern Inge Garstedt kom ut, manade till lugn, hävdade att hon inte kunde prata för hon var sjuk och hade ont i halsen. Det var där och då stenar började flyga. Det var där och då jag såg polispiket 1750 börja dansa efter att polisen dragit in utvalda ungdomar i den. En piket som kom att bli ökänd bland den unga vänstern, och för den delen även bland delar av stadens socialarbetare.

Den största, och även den sista demonstrationen jag minns i de sammanhangen, skulle gå från Möllan, Möllevångstorget. Jag satt i minilastbilen längst fram, från vars flak det talades. Polisen var informerad, men jag kan inte minnas att vi egentligen hade lagt ut någon demonstrationsrutt. Så vi höftade. Från Möllan, ner för Bergsgatan, förbi Latinskolan tills vi kom in på Djäknegatan. Där började någon kasta sten mot bankfönsterna. Folk ropade “Utan hus blir det bus!” – polisen reagerade direkt. Drog fram hundarna, började skrika “kommunistfitta!” åt oss, i synnerhet åt tjejerna som var med. En kamrat hamnade på tidningarnas förstasidor, nedpressad av poliser, fasthållen, skrikande av smärta och – antagligen – upphetsning.

Demonstrationen upplöstes, ett gäng av oss plockades in till polishuset på Davidshallstorg. Polisen hade rätt att hålla oss sex timmar och verkade göra sitt bästa för att ha oss kvar tills de sex timmarna gått. Vi fördrev tiden. Toalettbesöken var många, oavsett om vi behövde gå eller inte. Vi bröt mot pratförbudet. Någon mediterade – och jag minns en polis som högt frågade “Vad fan, har vi fått in nån jävla sekt här?”

Det var här jag såg Malmös manliga poliser sitta vid disken och läsa porrtidningar framför sina kvinnliga kollegor. Det var här jag såg den svartvita gummibatongen ligga klart synlig. På ena sidan, skrivet med kulspetspenna: “Den lilla övertalaren” (sic). På andra: “Flickdrömmen”.

Till slut började rektorerna prata med oss. Men jag kan inte minnas att någon faktiskt lyssnade på vad vi sa. Studenter togs, nedskärningarna fortsatte, och idag sitter vi här med lärarflykt, med betygshets, med sjunkande resultat i PISA-mätningar, med profitdrivande friskolor, med skolor som går i konkurs och elever som blir ersättningsskyldiga för datorer leasade från Volvo…

Alfonso Allende

skola

Det är inte så ovanligt att elever strejkar av olika skäl. Den tomma skolsalen ovan kommer från en artikel i Metro i maj 2015. Elever på Älghultsskolan i Uppvidinge strejkade då deras lärare omplacerats.

Lämna en kommentar

HAHA från oss

Extramaterial! Den här korta berättelsen av f.d. smeden och metallaren Leif Johansson i smestan Eskilstuna fick inte vara med i Om strejker eftersom den utspelar sig före den gräns som vi satt upp för boken, nämligen att händelserna i den ska utspela sig under de senaste ca 25 åren (1989-2014). Men själva händelseförloppet, där man gemensamt sätter stopp för det som är fel, det är förstås aktuellt även 2016.

svetsare

HAHA från oss

Detta var ca 1964, och jag var anställd som svetsare på Volvo BM. Vi var sex ungdomar runt 22 år plus en gubbe på 40 år. På den tiden svetsades det med pinne, men MIG-svetsen började komma. Volvo BM fick låna en dylik utrustning, och försäljaren sa att man (=företaget) tjänade 30% i tid jämfört med pinnasvets. De kom släpande med MIG-svetsen, och vi skulle alla få testa.
Men när vi testade den, skulle vi få sänkt ackord med 30%. Allt nog vi började testa, men det visade sig snart att det inte funkade med sänkt ackord. Man var ju tvungen att göra olika inställningar och prova sig fram. Vi pratade med basen, och sa att vi ville ha det vanliga ackordet medan vi testade. Det blev blankt nej från bas och ingenjör.
Vi beslutade oss då för att vi alla sätter oss. Vi fick t.o.m. gubben med oss.

Snart kom basen. Det var förstås bara att sätta igång och jobba sa han. HAHA från oss.

Efter någon timme kom basen springande igen. – Nu måste ni sätta i gång att jobba, ingenjören är på väg hit! Det här var på den tiden när alla var rädda för ingenjörer och andra höjdare. Men vi sa – Va bra, då får vi prata med honom. Basen var nästan gråtfärdig.
Ingenjören kom, skällde och gormade. Vi talade om att du kan ta din utrustning härifrån. Vill du att vi ska testa ska vi ha gamla priset. Sedan får det väl bli nya tidsstudier när alla har testat och ni köper in maskinerna. Efter en massa skällande från ingenjören – vi höll oss lugna – fick vi igenom vårt krav.

Leif Johansson

Lämna en kommentar

Skrivet om OM STREJKER

Några pressröster om del 4 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen – Om strejker.

Mål & Medel nr 1/2016:
”Det mest illustrativa exemplet på en spontan proteststrejk är den som ägde rum på Läkerolfabriken i Gävle i samband med nedläggningen 2012. Livs huvudskyddsombud, Mario Izquierdo, skriver själv i boken. … / … Ett dussintal liknande berättelser finns med i boken, och de är inte bara framgångsrika. Det är en inspirerande läsning som skulle kunna fungera perfekt som diskussionsmaterial i den fackliga utbildningen. Det gäller bokserien som helhet.”
Läs hela recensionen här: Vild strejk – en spontan protest

Sekotidningen 3 jan 2016:
”Rätt som det är tystnar och stannar verksamheten, maskiner stängs av, tågen blir kvar på stationen och hinkar och moppar blir kvar i städförråden. Det är strejk. Egentligen är det fel att skriva ”rätt som det är”, för varje strejk, i det här fallet så kallad vild strejk, har en förhistoria och det är den som skildras i antologin Om strejker. Givetvis får vi också veta vad som hände under tiden och även efteråt i bokens tjugotal berättelser från dem som var med.”
Läs hela boktipset här: Strejkas det för lite?

Dala-Demokraten 13 jan 2016:
”Här synliggörs på nytt att det kan löna sig att agera tillsammans, ett enat och starkt kollektiv kan faktiskt sätta press på arbetsgivare och politiker. Det går att vinna strider eller i varje fall skapa respekt. Att återta lite av den förlorade makten. … / … Det är ett mycket bra initiativ att samla alla dessa kollektiva berättelser. De kan faktiskt tjäna både som kunskaps- och inspirationskälla. Många kan lära av andras erfarenheter, hitta argument och moralisk kollektiv styrka.”
Läs hela recensionen här: Vem vågar strejka idag?
Dala-Demokraten publicerar också en av bokens berättelser: Sverige stod stilla

Byggnadsarbetaren 18 jan 2016
Tidningen intervjuar en av bokens skribenter:
”Varför valde du just den här bodsittningen?
– Det var en fin story för att den visar på solidaritet mellan människor. Och att det var så självklart för de 120 gubbarna att göra det. Man blir väldigt glad när folk utan att fundera ställer upp för någon annan.”
Läs intervjun här: Stefans novell om bodsittning i bok
Byggnadsarbetaren publicerar också Stefans berättelse (pdf): Bodsittning för Paulina

 

Hittar du något skrivet om boken eller bokserien, tipsa gärna genom ett mail till hopsnackat at bredband punkt net.

Vill du själv skriva om boken/böckerna någonstans? Maila till samma adress för rec.ex.

Här finns röster om alla fyra böckerna i serien sparade som pdfer:
Recensioner

Lämna en kommentar

Boksläpp i januari 2016

P1010315Vi fortsätter under januari med fler presentationer av bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen och den senaste/sista delen Om strejker.

Det är olika lokala organisationer som arrangerar, men det är inte några interna arrangemang utan alla är välkomna.

Vid alla arrangemangen kommer böckerna att finnas till boksläppspris – betala kontant eller swisha!

STOCKHOLM Tisdag 12 januari kl 17, Slakthusgatan 15. Flera av skribenterna i Om strejker deltar. Facebookevent Slakthusområdet.

BORLÄNGE Torsdag 21 januati kl 18, Vattugatan 5. Boksläpp och Cafékväll med samtal kring arbetarlitteratur och kämpaanda. Facebookevent Borlänge.

MALMÖ Söndag 24 januari kl 16.30, Biblioteket Garaget, Lönngatan 30. Presentation av bokserien, förskollärarstudenter berättar om ”Över 25 under 15”, Daria Bogdanska om sin serieroman Wage Slaves . Facebookevent Malmö.

GÖTEBORG Onsdag 27 januari kl 18-20, ABF Göteborg, Olof Palmes Plats 1, plan 8. Boksläpp och snack OM STREJKER. Facebookevent Göteborg.
Här finns en liten affisch: boksläpp-om-strejker-Gbg som pdf att skriva ut och sätta upp t.ex. på jobbet.

 

Vill du få böcker på posten, kolla här.

Du kan även höra av dig till hopsnackat (at) bredband (punkt) net om du vill ha recensionsex för att skriva om boken/bokserien någonstans.

Lämna en kommentar

Tuuuuut

Medlemmarna i SEKOs lokförarklubb i Stockholm får Hopsnackat som julklapp i år.