Ackord

Novellsamlingen Ackord av Sture Källberg gavs ut av Norstedts 1972. 1975 kom den som pocket på Ordfront. Bokens titelnovell utspelar sig på 1950-talet, men motsättningarna på arbetsplatserna är i grunden desamma på 2010-talet, likaså arbetarnas behov av att hålla ihop och bjuda motstånd på olika sätt. Sture Källberg låter oss lägga ut novellen här och vi tackar för hans solidaritet. 

Vi var visst femhundra ungefär på sockerbruket. De flesta jobbade tvåskift eller treskift. Det fanns en massa folk på kontoret också, men de räknades inte. Vi hade aldrig något med dem att göra. De var av en annan sort. Ingen av oss satte sin fot i deras byggnad. Räknade kontoret fel i avlöningspåsen fick verkarn ordna saken. Han delade ut löningen. Råkade det vara några kronor extra teg man. Det drabbade ju ingen fattig. Bolaget hade svårt att skaffa tillräckligt med folk. Skiftjobb har aldrig varit eftersökt och det var gott om jobb i landet 1950. Betalningen var dessutom ganska usel. Större delen av fabriken hade sett sina bästa dagar. Några av lokalerna stod kvar sedan hundra år eller mer. Både sockerbruket och det angränsande porterbruket hade gamla anor. En skotte som hette Carnegie köpte alltihop 1836 och blev rik på tillverkningen. Hans farfars far flydde till Göteborg när England besegrat Skottland vid Culloden 1746.
Fabriken hade byggts ut i många etapper. Ett myller av trappor och gångar och enstaka transporthissar band ihop de olika avdelningarna, som bildade en sammanhängande byggnad med massor av oregelbundna tak och väggar, dörrar, portar och fönster i skilda storlekar. I övre änden, högst upp på berget, låg den nyaste tillbyggnaden, kallad Slottet, i fyra våningar, som ett torn. Därav namnet. Jag fick diversejobb i början, tillsammans med en göteborgare som hette Åke. Han var ungkarl i 25-årsåldern och bodde med sin morsa i en gammal lägenhet i Majorna. Eftersom vi var löshästar på jobbet fick vi rycka in där någon fattades. I övrigt blev det rengöring. En vecka eller mer höll vi på och skavde loss skit från ett betonggolv. Vi fattade ju att verkarn gett oss skitavskavning i brist på annan sysselsättning och gjorde inte många knop. Hade vi skrubbat golvet färdigt på en dag skulle han haft nya bekymmer med oss nästa morgon och det ville vi inte. Åke hade jobbat i många fabriker och kände till alla skrivna och oskrivna regler. Han var mycket snabb när det behövdes, men var också en mästare i att göra ingenting och ändå få det att se ut som om han arbetade. Vi fick varsin cementskyffel att skovla loss skiten med. Centimetertjocka lager av sörja från sockertillverkningen hade blandats med sopor och damm till en seg massa som trampats fast av många fötter. Den satt som klistrad på den skrovliga betongen. Efter en timmes granskning av det tilltänkta arbetet gick Åke till verkarn och förklarade att cementskyfflarna var olämpliga som rengöringsverktyg. Han skickades till förrådet att hämta två skyffeljärn istället, samma sort som man använder att skyffla ogräs med. Jag tog rökpaus under tiden. Han återvände så småningom. Vi konstaterade då att skyffeljärnen behövde slipas om arbetet skulle bli effektivt. Det var min tur att gå till verkarn. Han betraktade mig med välvilja och instämde till fullo när jag framförde allvarliga och vedertagna åsikter om hur tidsbesparande det är att arbeta med bra verktyg. – En god arbetsledare uppmuntrar alltid initiativ från sina underordnade, fastslog Åke med ett flin när jag redogjort för verkarns samtycke. Vi avtågade. Verkstaden med slipsten och smärgelskiva låg i nedre änden av fabriksområdet. Vi gick åt motsatta hållet, tog en omväg ända upp till fjärde våningen i Slottet och gjorde avstickare till flera andra avdelningar, därmed visande vårt stora intresse för företaget. Sedan slipade vi skyffeljärnen med noggrannhet och omsorg i en timmes tid och återvände lagom till matrasten.
Efter pausen satte vi fart en stund och skavde rent ett stycke av golvet. Vi misstänkte att verkarn var i antågande och det var han också. – Det går ju bra det här. Han lät nöjd. – Nu går det finfint, svarade vi.
Skyffeljärnen var ungefär femton centimeter breda och golvet skulle sannolikt varit renskrapat redan påföljande dag om inte Åke uppfunnit strimmelmetoden. Med långsamma och synnerligen energisparande rörelser skred vi fram över golvet och skyfflade loss skiten i strimlor på ett par centimeter i taget. Åke hade lärt sig att hålla masken inför verkmästare och andra befälspersoner. Han avslöjade inte med ett ord vad han tänkte, utan föll in i samma uppstyltade och skenbart sakliga tonfall som vederbörande när han blev tilltalad. Ironin märktes bara i hans ögon, men de överordnade var så upptagna av sin egen betydelse att de aldrig upptäckte den. Rangordningen på arbetsplatsen var likadan som i det militära. Den hade samma idiotiska konsekvenser. Jobbarna talade sinsemellan om hur olika arbeten borde organiseras. Till befälet sa vi ingenting; vi gjorde vad vi blivit tillsagda och inget mer. Tänkandet hade ju överordnade hand om. När golvet slutligen var renskrapat gick vi och sopade några dagar. Sedan blev det slut på ströjobben för vår del. Jag kommenderades till bitsockret och våra vägar skildes tills vidare. Åke skickades till en annan avdelning. Min nya syssla var mycket enformig. Jag lastade träbackar med bitsockerstänger från ugnarna. Det var hett där lastningen ägde rum. Backarna lastades på vagnar till nästan två meters höjd.
Vagnarna rullade på små järnhjul och var svåra att styra. Man fick skjuta dessa åbäken för hand genom en smal gång och in i en hiss. Vad som hände med sockret sedan det lämnat hissen tog jag aldrig reda på. Min värld under åtta timmar varje dag började vid ugnen och slutade vid hissen. Den ena veckan arbetade man från två på eftermiddagen till tio på kvällen och den andra från sex på morgonen till två på eftermiddagen. Vi var tre på varje skift som körde bitsocker. De båda andra jag jobbade ihop med var kvinnor. Greta hade fyllt 30 år och var stor och kraftig. Hennes bulliga kroppsdelar gungade under arbetsrocken. Lovisa var medelålders och spädare. Båda var fina arbetskamrater.
Det första vi pratade om var lönen. Män fick 20 öre mer i timmen än kvinnor. Min timpenning var 2.03 kr och deras 1.83. Vi gjorde samma jobb alla tre. – Så har det alltid varit för oss fruntimmer, sa Greta. – Det blir ingen annan ordning förrän vi får ackord, trodde Lovisa. – Nog är det för jävligt att ni ska få 9,60 mindre i veckan, tyckte jag. – Det är ju inte ditt fel att det är som det är, svarade Greta. Fick du mindre skulle bara bolaget tjäna på det.
Vi var överens om att alla borde ha minst 2.03 i timmen och det var också den allmänna meningen på fabriken. Fuktigt socker pressades genom fyrkantiga tuber i någon maskin och låg sedan i prydliga rader och torkade på träbackarna. Stängerna var hårda och färdiga att hackas i bitar när de kom ut ur varmluftsugnen. I den nya avdelningen uppe i slottet var hela processen mekaniserad. Ingen behövde hålla på att lasta och lossa en massa träbackar.
Vi fick jobba snabbt för att inte bli begravda av alla sockerbackar som kom ut ur ugnen. Backarna vägde inte mer än att man kunde lasta två i taget upp till brösthöjd på vagnarna. Sedan fick man sticka upp dem en och en tills lasset var fullt. Om inte backarna blev staplade rakt ovanpå varandra kunde lasset få slagsida och tippa överända. Hände en sådan olycka var det ett elände. Arbetsrytmen bröts och vi fick hjälpas åt att röja upp. Socker som hamnade på golvet skulle skickas tillbaka för rening, men vi hävde ner det i soptunnan. Det gick fortare. Jobbet tog all vår tid och det blev sällan någon stund över för prat. Ibland stannade jag några sekunder ute i gången och tittade ut genom det skitiga fönstret för att se hur vädret var, om det regnade eller snöade.
Fönstret vette mot norr och man såg aldrig solsken annat än på avstånd. Lika gott! Det var ju ändå inte tal om att hinna gå ut i solen. Dåligt väder var lättare att stå ut med. Då kunde man åtminstone inbilla sig att det var skönt att jobba under tak. Jag grubblade sällan över meningen med att jobba på sockerbruket. Meningen var helt klar. Jag tjänade till uppehället. Det hade jag gjort sen jag fyllt tretton år och slutat skolan. – Stå inte där och filosofera, hojtade Greta en morgon när jag kikade ut genom fönstret. Jag betraktade några kajor som singlade runt över taken. Hon ställde sig bredvid och tittade ut. Hennes stora kropp ångade av värme. – Så mager du är din stackare, sa hon. – Åja, försvarade jag mig, det beror allt på vem man jämför med! Hon skrattade och vi skyndande oss att skjuta iväg våra vagnar, jag en fullastad mot hissen och hon en tomvagn åt motsatta hållet. Greta var gift med en hamnarbetare och hade två döttrar som var nio och elva och en son på tolv, fast honom var inte hennes Oskar far till. Men Oskar tyckte lika mycket om grabben som om flickorna, så det var inget problem. När vi hade eftermiddagsskift lagade Greta mat åt man och barn innan hon gick till jobbet. Hon måste hinna handla också, och städa, tvätta och laga kläder. – Kan inte Oskar laga mat? – Kan du? Jag erkände att mina kunskaper var starkt begränsade därvidlag. – Där ser du! Dagarna hakade i varandra som långa kedjor. Förmiddagsskift, eftermiddagsskift, sex måndag morgon till två lördag eftermiddag och sedan måndag klockan två till tio lördag kväll. Jag ville ha jobb på ackord för att tjäna mer än mina lusiga 97,44 i veckan och så var det med de flesta på bruket. Några som hade ackord tjänade 125 kr. Ackordslönen var det allmänna samtalsämnet. Något år tidigare hade alla haft tidlön. Förändringarna började sedan en ny fackföreningsordförande blivit vald. Han var kommunist och mycket energisk, led inte av någon överdriven respekt för bruksledningen och var en hård förhandlare. Möjligheten för oss att få bättre betalt låg i en förändring av lönesystemet. Att höja timpenningen genom lokala förhandlingar var utsiktslöst. Den var uppgjord centralt och godkänd av förbundet. I Slottet jobbade alla på ackord. Jag gick dit på en rast och pratade med deras verkare om att börja jobba där. Han skrev upp namn och anställningsnummer.
Vintern kom på allvar efter nyår. Jag frös om händerna på väg till morgonskiftet trots vantarna och styrde med en näve i taget. Cykeln hade jag köpt begagnad för 35 kr i en verkstad vid Stigbergstorget. Dagarna blev förstörda när man jobbade eftermiddag. Det blev inte av att gå upp om mornarna när man kom hem sent från jobbet. Man hann inte göra någonting de korta timmar som var kvar från det man klivit ur slafen tills jobbet började igen klockan två. Den skönaste stunden på eftermiddagsveckan var lördag kväll efter nio. Då gick vi bara och sopade lite och pratade. Fabriken slutade fungera. Den ena maskinen efter den andra stannade. Inget rasslande och gnisslande hördes längre. All dunk och dån upphörde. Vi upplevde stillheten mycket starkt. Tystnaden kändes som en främmande värld. Vi gick där med sopborstarna och blev riktigt högtidliga till sinnes. De vanliga svordomarna och skämten lät plötsligt skrikiga och fadda.
Ibland såg Lovisa lite ledsen ut sådana kvällar när vi andra gladdes åt den stundande söndagen. Hon var så ensam. Hennes man gick som matros på en lastbåt i avlägsna farvatten. Hon hade jobbat 15 år på bruket och hade 20 år kvar till pensionen. En gång berättade hon för mig om sina söner. Den äldste var död. Han hade jobbat på ett bygge och ramlat ner. Den andre grabben gjorde affärer, fast det gick visst inget vidare. Han hörde aldrig av sig. En lördagskväll vid sextiden kom Åke: – Vill du vara med och jobba över? Lust att fortsätta med jobbet efter tio en lördagskväll har väl ingen, men jag tänkte på övertidsersättningen, 100% under söndagsdygnet. Det hade runnit ut sirap över hela golvet i bottenvåningen i en av lokalerna nere vid älven. Sirap lagrades i stora cisterner som var öppna upptill. Någon hade glömt att stänga kranen vid påfyllningsledningen när mätaren visade fullt. Sirapen hade vällt ut över kanten som en lavaström. Verkarn skaffade stövlar åt oss från förrådet och tyckte vi var präktiga som åtog oss jobbet. Det var flera ton sirap på golvet. Alltihop skulle ösas upp och hällas i returledningen för att renas på nytt. Klockan tio var det dödstyst på hela fabriksområdet. Våra steg ekade mot väggarna. Alla andra hade gått hem. Endast vakten satt kvar och halvsov i sin kur vid stora ingången. Åke hade pratat med en av reparatörerna tidigare under kvällen och fått reda på, att det fanns en lucka och en avloppsventil under det sirapstäckta golvet. Han hade också släpat ner en lång gummislang som kunde kopplas till varmvattenledningen. Vi skulle ösa upp sirapen med cementskyfflar i hinkar och tömma den i en stor tratt som satt kopplad på returledningen. När sirapen var borta skulle golvet spolas rent med varmvatten.
– Det tar ju hela natten att ösa upp allt det här, sa jag när vi kommit in i lokalen med våra redskap. – Jag sa åt verkarn att det nog skulle ta ett dygn, svarade Åke. Men inte fan har jag tänkt jobba här hela natten! Han hade räknat ut hur allting skulle gå till. Reparatören hade talat om på ett ungefär var luckan i golvet satt. Vi klafsade in i sirapen och började skrapa med skyfflarna för att hitta luckan. Den var av järn och jag kom på den nästan med detsamma. Åke skruvade loss den. Sirapen gick upp över fotknölarna på oss. Det var åtminstone sex-sju kubikmeter som runnit ut. Åke kopplande slangen på varmvattenledningen och började spruta. Jag rörde om med skyffeln. Den sega sirapsmassan löstes upp i det heta vattnet. När Åke sprutat en stund blev den som tunn välling. Då öppnade jag ventilen på avloppsledningen. Schluurrpp-sluurrp-slurp lät det när sirapsvattnet gurglade ner i hålet och rann genom slaskledningen rakt ut i Göta älv. Alltihop försvann på några minuter. – Dom har ingen aning om hur mycket sirap som finns i reningen; några tusen liter mer eller mindre gör varken till eller från, försäkrade Åke som hade undersökt även den detaljen. Sedan sopade vi med en kvast i hörnen och spolade golvet skinande blankt, stängde ventilen, skruvade på luckan och gick till omklädningsrummet. Bredvid duscharna fanns en bastu med breda trälavar. Där kändes det varmt och skönt. Vi bäddade med arbetskläder och kröp till kojs. Klockan hade inte hunnit bli mer än elva. Till söndagsfrukost åt vi några nävar bitsocker. Åke blev sömnig igen och erbjöd sig att ligga kvar ett tag till. Han skulle stämpla ut mitt kort också när han gick så att vi fick lika mycket övertid båda två. Jag cyklade hemåt och räknade ut att det skulle bli 52,78 kr i övertidsersättning om Åke låg kvar till klockan elva. På måndagen talade han om att han stannat ända till klockan fem. Då mådde han illa av sockerätandet. Det blev 77,14 kr extra i avlöningspåsen på fredagen. Verkarn berömde oss för att vi gjort arbetet så ordentligt.
Greta låg hemma i influensa en vecka. Första dagen skenade Lovisa och jag med vagnarna för att hålla undan. Vi sa ifrån att vi måste få en ersättare. Men det fanns inte en enda löshäst på någon avdelning just då. Dagen efter kom en ingenjör och bad oss innerligt att hänga i tills Greta blev frisk igen. Lovisa och jag hade redan bestämt oss. Om Greta fick sin vanliga lön under sjukdagarna så lovade vi att göra hennes jobb också. Hon behövde pengarna.
Nej, nej, nej! Det var emot all regler. – Ni förstår väl att lönen inte kan betalas ut när hon inte har arbetat! – Men vi gör ju jobbet, sa Lovisa. Vi jobbade för tre hela dagen igår. Längre än så kom vi inte. Han troppade av. – Då skiter vi i att hålla undan. – Vi har ju inget för att vi jobbar ihjäl oss. Resten av veckan arbetade vi i normal takt. Allting körde ihop sig och det blev ett springande av verkare och ingenjörer hela dagarna. Ingen av dem kom på idén att hjälpa oss att lasta vagnarna. Jag berättade för Lovisa om min kompis Paul som jobbat i bageriet på Risåsgatan. Han och en till tog undan bakplåtar från den automatiska brödugnen. En dag när arbetskamraten gått på muggen kom en tidsstudieman och såg att Paul tog bort plåtarna ensam. Tidsstudiemannen ville då att Paul skulle ta bort plåtarna själv ett tag, en halvtimme eller så, bara på prov förstås. Paul svarade att det var omöjligt. Tidsstudiemannen envisades. Han påstod att jobbet kunde göras mer arbetsbesparande. Paul låtsades intresserad. – Gör så här, sa tidsstudiemannen. Paul blev ännu mer intresserad men lyckades inte riktigt med handgreppen. – Jag är nog lite dum, sa han. – Visst inte, försäkrade tidsstudiemannen och blev ivrig. De bytte plats. När tidsstudiemannen plockat undan några plåtar sa Paul att han måste gå och pissa. Han fick tag på arbetskamraten och talade om att de fått avlösning. Sedan gick de och hämtade sina ytterkläder och lämnade bageriet för gott båda två. – Jag hoppas han fick stå kvar till kvällen bland bakplåtarna, sa Lovisa.
På matrasterna satt vi för mesta i omklädningsrummet och åt våra smörgåsar eller pannkakor. Några av gubbarna hade matlådor med potatis och korv eller fisk, resten av gårdagens kvällsmat därhemma. Han som hade klädskåpet till höger bredvid mitt hette Ivar och var nästan helvit i skallen. Han hade jobbat större delen av sitt liv på bruket och deltog inte i samtalen om att söka jobb någon annanstans där det var bättre betalt. Ivar var ingen resignerad människa. Han tyckte om sitt arbete. För honom var inte maskinerna döda ting som förslavade folk utan levande väsen man samarbetade med, en sorts tåliga arbetskamrater. Innerst inne hade många den känslan. Hälften eller fler av alla som jobbade vid bruket bodde i Majorna. Från arbetarkvarteren vid Älvsborgsgatan eller Slottsgatan tog det inte lång stund att gå till arbetsplatsen. Ivar bodde på Bruksgatan, fem minuters väg från fabriksporten. För honom var bruket livets egentliga axel kring viken allt det övriga roterade. Där hade han sina kamrater och det dagliga arbete som gav familjen nödtorftig bärgning. Ibland berättade han om Märta. Hon var yngst av barnen och hans enda dotter. Ivar och hans fru hade sparat 500 kr på hans magra lön och gett dottern pengarna till möbler när hon gifte sig. Hennes karl var rörmokare och hade också lite slantar undanlagda. – Dom behövde inte köpa ett enda dugg på avbetalning! Ivar ansåg att hans kära dotter var ovanligt grann att skåda och en gång när vi satt och åt tog han fram ett fotografi ur plånboken som gav syn för sägen. Märta hade redan två barn. Ivars söner hade också barn; han var både morfar och farfar. Han ägnade söndagarna åt den nya generationen och vardagarna åt jobbet. Det var sammanhang i hans tillvaro. I Bitsockret gick arbetet som vanligt när Greta blev frisk. Vi lastade våra vagnar och rullade dem i full fart genom gången till hissen, dag ut och dag in. En tysk ingenjör var det nya samtalsämnet. Han talade svenska tillräckligt flytande för att kunna skälla på folk. Vi hade inget med honom att göra, men han var tydligen en vrång jävel efter vad vi hörde andra berätta.
Snön låg djup på gatorna ibland när det var dags att åka till jobbet om morgnarna. Jag tyckte det blev för dyrt med spårvagn och fortsatte att cykla. Det gick fortare också. Evert tog upp fackföreningsavgiften varje vecka och kvitterade i boken. Vi tillhörde Fabriksarbetareförbundet. En förmiddag kom han in till oss i bitsockret och sa att alla skulle äta så fort som möjligt på rasten och sedan gå ner på gården. Han försvann igen som en skugga och Greta förde budskapet vidare till nästa avdelning. Något var i görningen. Vi visste inte vad och frågade inte heller. Företagsledningens ordningsregler förbjöd agitation på arbetsplatsen och det fanns visst liknande regler i avtalet också. Därför visste alla att det var bäst att ingenting veta. Vi slängde i oss maten och myllrade ut på gården. Arbetsbefäl tittade oroligt ut genom fönstren och undrade vad som stod på. Strejk? Solen gnistrade mot snön och smältvattnet droppade från taken. Fackföreningsordföranden kom och höll ett kort tal. Han förklarade att den tyske ingenjören hade varit nazistisk officer under kriget. Fackföreningsstyrelsen krävde att han skulle försvinna från bruket.
– Är ni överens om det? – Jaaaaaa! Vi var flera hundra nere på gården och svaret skallade mellan väggarna. – Jag föreslår, ropade ordföranden, att alla stannar kvar här ute tills han har lämnat fabriksområdet! Om ledningen vägrar att sparka honom, då föreslår jag att alla går hem så dom däruppe på kontoret får tänka över saken en gång till! – Ut med nassejäveln, började någon ropa och andra instämde högröstat. Ganska många blev oroliga och undrade vad vi ställde till med. Inte gick det väl an att ställa ultimatum till ledningen så där utan vidare? De instämde i kravet men var rädda för konsekvenserna. Vi rökte och pratade och väntade på resultatet. Efter några minuter var det nästan feststämning på gården. Gemenskapen värmde inombords. Vid närmare eftertanke insåg även de tveksamma att vi var starka. Jobb fanns att få om vi fick sparken; andra industrier ropade efter folk. Sockerbruket var inget eftertraktat ställe. Ledningen kunde inte undvara oss. Den blev nog tvungen att krypa till korset även om det sved aldrig så illa i prestigen.
Inom en kvart kom det besked från kontoret att tysken skulle sluta. Han hade sagt upp sig redan för fjorton dagar sedan! Det trodde vi inte ett dyft på förstås. Men ledningen kunde ju behöva rädda ansiktet en smula. Det var den allmänna meningen. Vi firade inte segern med ovationer utan gick bara in igen på svenskt vis och brummade, att det var rätt åt den jäveln, han fick vad han förtjänade! Verkarna verkade lite skygga under resten av dagen, men vi kände inget behov av att triumfera över dem, utan bemödade oss i stället om att visa, att allt var som vanligt. Det klargjordes inte med påpekanden eller deklarationer, utan indirekt, genom att vi enbart pratade om sådant som rörde jobbet. Vi låtsades kort sagt att saken med ingenjören var utagerad, trots att händelsen fanns där som ett åskmoln i hela fabriken under flera dagar.
Greta och Lovisa blev besvikna när jag talade om att jag skulle börja jobba uppe i Slottet. Det kom besked en onsdag om att jag skulle få börja där kommande vecka. Vi tre jobbade bra ihop och det var alltid osäkert med en ny i laget. – Du byter bort dej, sa Lovisa. Treskift är rena helvetet. Jag har jobbat treskift i flera år, jag vet. Greta instämde. Men jag tänkte på pengarna. Dessutom räknade jag med att jobbet där skulle vara intressantare. Fast viktigast var pengarna, 25 kr mer i veckan, 25 procents lönehöjning! På nattskiftet var det bara lite rengöring av maskiner och liknande, då kunde man ta det lugnt. Paketeringshallen låg i Slottets bottenvåning. Maskinerna stod utplacerade i rader över golvet som hövolmar på ett gärde. I taket hängde ett grenverk av rör där det rann strösocker eller bitsocker till maskinernas behållare. I paketeringen var det tvåskift. Omkring 40 anställda jobbade där på förmiddagarna och lika många på eftermiddagarna. De flesta av dem var kvinnor. Alla hade ackord. Maskinerna spottade ut massor av automatiskt vägda och klistrade strösockerpåsar och bitsockerkartonger. Alltsammans travades i papplådor av snabba händer och gled sedan på svagt lutande rullbanor tvärs igenom hallen och försvann ut i lageravdelningen genom gluggar i väggen. Den stora nyheten i rullbanesystemet var fotocellerna. Kartongerna kom i tät följd från sidobanorna och gled smidigt in i strömmen av kartonger på huvudbanan utan att nånsin kollidera med dem. Var det fullt på huvudbanan bromsades inkommande kartonger automatiskt tills det blev plats. Fotocellerna fascinerade oss. I framtiden skulle kanske alla maskiner bli helautomatiska och spotta fram massor av billiga produkter. Det pratade vi om ibland på matrasterna. Någon var skeptisk och menade att sådana maskiner skulle bli in i helvete dyra och att det alltid skulle finnas en massa skitjobb som vanligt folk fick hålla tillgodo med.
– För oss blir det nog ingen skillnad. – Dom räknar alltid ut allting till sin egen fördel. – Ingen blir rik på att jobba. – Rik kan man bara bli på andras jobb. Klockan skrällde. Vi återvände till arbetet. I övre delen av paketeringshallen fanns en plattform ett par meter över golvet. På den stod sex centrifuger monterade i rad. Svängar kallade vi dem. Där jobbade jag.
Svängarna var runda burkar av stål med dubbla väggar, ungefär en meter i diameter och knappt en meter höga. Upptill böjde kanten inåt en smula, så att öppningen blev något mindre ön burkens diameter. En lodrät axel av stålrör gick rakt igenom öppningen. Burkens botten var fastsvetsad i axelns ena ände. En meter ovanför burken satt elmotorn som drog axeln och burken runt i tjutande fart. I burkens botten var det ett hål där det färdiga sockret kunde rinna ut. Hålet stängdes med en plåtkon, som gled ner längs axeln då man drog i lyfthandtaget. Sockermassan måste ha hög temperatur för att kunna bearbetas. Den bruna smeten bubblade och ångade i en stor behållare i våningen ovanför. Därifrån löpte en ränna ner till tråget ovanför svängarna. Att jobba vid svängarna krävde snabbhet och precision. Samtidigt med att man tryckte på startknappen öppnade man luckan för sockermassan. Den rann ner i botten på svängen och pressades därefter uppåt mot sidorna av rotationen.
Centrifugernas innervägg var perforerad med fina hål som ett såll. Den bruna sirapssåsen i sockermassan slungades ut genom hålen. Sockerkristallerna blev kvar i burken. Vid var och en av svängarna satt en dusch på en vipparm. När kristallerna blivit någorlunda rena av farten fällde man ner vipparmen i burken och duschade ett antal sekunder. Vattnet spolade ut resterna av sirapssåsen. Sockret blev vitt och fint och när burken snurrat ett tag efter duschningen var det torrt. Då bromsade man in svängen och öppnade den i botten genom att lyfta upp plåtkonen. Sockret skyfflades loss från burkens väggar med en långskaftad träspade. Enda verktyget utom spaden var en klubba av trä. Den som kunde jobbet behövde bara göra en skåra genom sockret uppifrån och ner med spaden och sedan klippa till övre kanten på burken med klubban. Allt sockret lossnade av smällen och rasade ner i skakrännan under svängarna. Första dagen vid svängarna jobbade jag nästan ihjäl mig utan att få något gjort. Vi skulle köra tre svängar var. Min arbetskamrat, en smålänning, klarade fyra svängar utan nämnvärd ansträngning och lät mig kämpa med de båda återstående.
Då och då när det körde ihop sig hjälpte han mig med den ena av mina svängar och jobbade därmed fem gånger fortare än jag. När jag tyckte det var genant skrattade han bara och påpekade att alla är barn i början. Andra dagen klarade jag mina tre svängar, men jag jobbade fortfarande tungt som en oxe. Sedan gick det lättare efterhand som jag kom in i rytmen. Man startade sväng nummer ett och öppnade för sockermassan. När den pressats mot brukens väggar i ett cirka sex centimeter tjockt lager stängde man luckan med en hävarm. Blev lagret för tjockt var det svårt att få sockret rent. Körde man med för lite socker i svängarna blev det snart tomt i behållaren som försörjde paketeringen med socker. Sedan fyllde man burk nummer två, öppnade för vattnet i ettans burk, fyllde burk tre med sockermassa och stängde av vattnet i ettan efter exakt 35 sekunder, öppnade för vattnet till tvåan, bromsade ettans burk tills den stannade med en suck, stängde vattenkranen till tvåan, lyfte upp plåtkonen i botten på ettan och skyfflade loss sockret, släppte ner konen, tryckte på startknappen och fyllde ettan med sockermassan, hastade vidare till treans burk, fällde ner vipparmen med duschen och öppnade kranen, bromsade tvåan, stängde treans kran, skyfflade ner sockret ur tvåan och fyllde burken igen och fortsatte likadant i åtta timmar med undantag för en rast på 20 minuter. Innan tio dagar gått arbetade jag lika effektivt som Småland, med samma precisa rörelser. Jag hade lärt mig att öppna och stänga vattenkranarna med en enda vridning, att få loss sockret med bara ett snitt av spaden och tömma burken med endast ett slag av klubban, allt för att spara tid. På väggen satt tre röda varningslampor under varandra, som visade nivån i sockerbehållaren till paketeringen. Var alla lamporna släckta hann vi ta rökpaus ett par minuter. Råkade behållaren bli tom när paketeringen körde för fullt, då jobbade vi som galna i en halvtimme eller tre kvart innan den nedersta lampan släcktes och sedan ytterligare en timme innan behållaren blev full och lamporna slutade lysa. I sådana situationer fick man hålla huvudet kallt och arbeta snabbare, snabbare, utan att göra ett enda misstag i något moment. Tog sockret slut nere i paketeringsmaskinerna skrek allihop därnere i hallen till oss: – Mera socker! – Mera socker för helvete! – Sooockeeer! Hela skocken jobbade på ackord och blev helvilda om sockret sinade i två minuter. Vi kämpade allt vi förmådda vid svängarna och kastade då och då ett öga ner i hallen i hopp om att någon paketeringsmaskin skulle krångla och ge oss en smula försprång.
Svetten rann i strömmar över hela kroppen, höger arm flaxade som en vinge mot ansiktet och torkade bort flottet, håret blev fuktigt och mjukt. Kläder behövdes knappt. Jag hade varken underkläder eller strumpor på mig, bara en gammal trasig overall och ett par utslitna skor.
I omklädningsrummet efter skiftet uppenbarades diverse finurliga anordningar att bära socker i förbi vakten. En del hade långa tygpåsar som knöts fast under knäna och vid fotlederna. Andra hade flata påsar som patronbälten runt magen. Några använde påsar med breda resårband runt armarna. De flesta skaffade bara socker till husbehov och något extra kilo att byta mot andra varor från kompisar vid andra industrier. Denna form av byteshandel är ett område som ekonomerna aldrig lyckats utforska. Omsättningen är inte obetydlig. Att man skaffade lite socker betraktade ingen av oss som omoraliskt. Det var ju vi som blev bestulna! Alla var överens om att utdelning på aktier var bedrägeri, svindel, stöld. Bolagets aktieägare stal flera miljoner årligen från oss. Enligt ägarnas lag blev förstås den som greps med socker på sig straffad. Lagen skyddade inte oss. Vi ägde ju ingenting. Endast ägare har laglig rätt att stjäla. Bolaget hade installerat en dyr stickprovsanläggning vid utgången. När man passerade skulle man trycka på en knapp vid vaktkuren. Tändes den röda lampan blev man kroppsvisiterad av vakten. Lampan lyste rött med oregelbundna mellanrum. Ingen visste i förväg om tre eller trettio kunde gå förbi utan kontroll. Det var vitsen med anläggningen. Enda felet med konstruktörernas uppfinning var att lampan sällan tändes två gånger i följd. Var och en som bar ut socker gick därför i sällskap med någon som inte hade något med sig just då. Båda tryckte nästan samtidigt på kontrollknappen och blev det rött gick kompisen fram och blev visiterad. Eftersom det var rusning och kö vid utgången kunde vakten knappast avgöra vem lampan egentligen lyste för och bråk ville han helst undvika. Ett slag mot njurarna gör ohyggligt ont och kan svårligen bevisas utan vittnen. Att någon skulle vittna tills hans fördel höll han för uteslutet.
Nattskiftet började söndag kväll klockan tio. Värsta jobbet var att få klistermaskinerna rena. Rullarna skulle skruvas loss och läggas i hett vatten. Det blev en stor trave metallrullar. Varmvattnet löste upp klistret och när det kletiga skrubbats av med en borste lade man alla rullarna i en ny omgång vattenbaljor, torkade dem rena och monterade en i taget på maskinerna.
Arbetet med rullarna tog flera timmar. Sedan skulle golvet i hela paketeringshallen sopas och diverse småjobb stökas undan. Innan morgonskiftet kom skulle man ha lagom temperatur på sockermassan i tråget för bearbetning i centrifugerna. Nätterna i Slottet var oändligt fridfulla. Dagarnas larm blev ett avlägsen minne. På natten kunde man höra ljudet av sina egna steg.
Verkmästarn däruppe kallades Greven på grund av sitt sirliga uppträdande. Hans språk var lika prydligt som hans välborstade skor. Han brukade gå en runda vid midnatt och en vid tretiden genom lokalerna och kontrollera hur det gick med jobbet. – Arbetet synes avancera synnerligen väl, kunde han säga och man lyssnade alltid lika förvånat på hans sätt att prata. Dessa nattliga besök var i själva verket helt överflödiga. Jag visste vad som skulle göras och gjorde det lika bra utan övervakare. Nattskift, eftermiddagsskift, förmiddagsskift, nattskift igen. Vinter, snö och kyla. Mat, kläder, hyra. Avlöning varje fredag. Det tidsödande skruvandet med klisterrullarna av och på blev irriterande i längden. En kväll kom jag till jobbet kvart i tio. Flera i paketeringen undrande om jag hade en skruv lös. Att komma frivilligt innan det var dags! Jag hade samlat en hög gamla skurtrasor och doppade dem i hett vatten, vek dem dubbla och lade trasorna mot klisterrullarna.. Just innan maskinerna stoppades lade jag dit en ny omgång. Rullarna blev rena och blanka. Hela proceduren var avslutad på några minuter. När jag fejat golvet låste jag in mig på muggen och läste Grönska min gränd! Författaren hette Allan Eriksson. Boken handlade om tre unga som levde på limpa och margarin i Stockholm på 30-talet. Nisse, Calle och Stina var arbetslösa, värdelösa, och ständigt på språng efter jobb. Jag levde mig in i deras tillvaro och förstod dem. Denna bok är tryckt i 85 000 exemplar, stod det på försättsbladet. Utgivare var Folket i Bilds förlag, pris 1:45 kr häftad. Jag hade vunnit den på en lott för 32 öre. Varje fredag sålde Hjalmar ett amerikanskt lotteri med böcker som vinster. Lotterna var numrerade 1-99. Man betalade ett öre för nummer 1, två öre för nummer 2 osv. När samtliga lotter sålts låg summa 49:50 i Hjalmars bleckburk och böcker till motsvarande värde lottades ut. Det blev en hel trave. Hjalmar sålde böcker styckvis också, både häftande och inbundna, men de flesta gick som lotterivinster. Han hade en smula provision på böckerna, men det viktigaste för honom var att skaffa läsare. Några av köparna ville alltid ha inbundna böcker trots att sådana nästan var dubbelt så dyra. Häftade böcker var inte fina nog att stå i deras hyllor. Även hyllorna att sätta upp hemma på väggen såldes av ombuden. Sådana hyllor såg man ofta i jobbarkompisarnas lägenheter. De flesta hyste aktning för Hjalmar och tyckte han arbetade för en god sak. Fib-ombuden respekterades överallt på arbetsplatserna. Folket i Bild var ju jobbarnas egen tidning och hade många läsare. Det var likadant med böckerna. Tack vare ombuden kunde de säljas billigt i stora upplagor. Även sådana som aldrig tänkt att skaffa sig en bok köpte lotter och vann böcker. Klockan två på morgonen hade vi matrast och då började jag berätta för Yngve om det jag hunnit läsa. Han hade nattskift vid svängarna i nedre hallen. Yngve i sin tur berättade hur han själv hade haft det under 30-talet. Han var en av de hundratusentals arbetslösa som luffade kors och tvärs genom landet på jakt efter jobb. Den som inte hade papper på att han bodde någonstans kunde buras in på anstalt som arbetsovillig. Sådana var lagarna. – Fattar du det? Man riskerade att bli dömd för lösdriveri fast man inget högre önskade än att få ett jobb! En julidag vid middagstid, när Yngve och hans kompis luffade vägen fram, träffade de en bonde som hässjade hö. Yngves kompis föreslog bonden att han skulle bjuda på middag och kvällsmat och att de till gengäld skulle hjälpa honom med hässjningen under eftermiddagen. – Middagsmat kanske ni gör skäl för med kvällsmat kan jag nog inte lova er, svarade bonden och plirade med ögonen. Yngve blev arg. – Du är jävligt korkad om du tror att vi tänker jobba åt dej ända till kvällen och sedan gå härifrån med tomma magar! De gick till en handelsbod i närheten och köpte brödkakor och en bit falukorv för sparade slantar från ett tillfälligt påhugg vid ett tegelbruk. – Sedan satt vi kvar hela eftermiddagen i dikeskanten och tittade på bonnjäveln när han svettades och vi ropade till honom, att om du tar lite större fång med klöver på högaffeln blir du fortare färdig, och han blev ilsken som en tjur, men han kunde ju inte köra bort oss eftersom vi hade rätt att vistas på allmän väg. Vi jämförde då och nu och enades om att 30-talet var rena helvetet jämfört med 50-talet. – Nu finns det jobb överallt tack vare kriget. – Den enes död den andres bröd. – Det är så systemet fungerar. Under flera nätter hade jag suttit på muggen och läst när Greven gick sina inspektionsturer. Att sätta sig på ett bekvämare ställe var otänkbart. Det var mot reglerna att sitta någonstans, utom på muggen, förutsatt att naturbehov förelåg. Greven kom och knackade på toalettdörren en morgon vid tretiden. – Källberg har vid ett flertal tillfällen icke förekommit på sin arbetsplats, började han. – Jag har gjort det jag ska göra, sa jag. – Källberg är skyldig att befinna sig vid sitt arbete, fortsatte han en aning irriterat. – Är det någon som har klagat på rengöringen? – Arbetet har förvisso utförts till belåtenhet… – Då så, klippte jag av. Han muttrade något och gick sin väg. Jag satt kvar. Han saknade säkert de ödmjuka tider då det var ont om jobb och ordning på folk. Nästa skift kompromissade jag och vankade runt lite med sopborsten när han anlände vid midnatt. Han verkade nöjd med sin seger.
Slut på nätternas frid. Eftermiddagsskift och slamrande maskiner. Arbete, arbete. Småland hade ledsnat och lagt av. Den som kom istället hette Erik. Han var ett hopplöst fall. Jag fick göra det mesta arbetet dag efter dag. Fyra svängar kunde jag klara, plus påfyllningen av sockermassa. Ibland blev jag tvungen att köra fem för att inte sockret skulle ta slut. Erik höll inte tempot ens vid två svängar. Att den som var ny hade svårt att klara sin del första och andra dagen var naturligt. Men Erik var långsam hela tiden. Han tillhörde gratisåkarnas skara. – Nu får du förbanne mej göra din andel av jobbet, sa jag till honom den femte dagen. – Vad fan är det med dej, svarade han. Vem tror du att du är? – Vi har lika mycket betalt och ska du vara kvar får du börja röra på fläsket! Vi blev hetsiga och började okväda varandra. Jag sa åt honom att han var en gris och en hösäck och han kallade mig torsk och skitstövel. Grälet rensade inte luften. Han var osolidarisk till sitt väsen och brydde sig inte om att andra tvingades slita hund för hans skull. Strax före matrasten gick jag till Greven och sa ifrån att det måste bli en ändring. Det var han införstådd med. Han hade sett hur landet låg. Erik sa upp sig omedelbart. Ingen saknade honom. Många i paketeringen hade märkt hur lat han var. Greven insisterade inte på någon uppsägningstid. Näste man var en stor hejare till karl, huvudet högre än jag. Han stannade mindre än en halv dag. Jag fick göra nästan allting själv. Overallen mörknade av svett och kletade som en våt baddräkt. Sedan kom en glad kille som snabbt lärde sig rutinen. Han stannade tre dagar. Därefter följde i tur och ordning en boråsare, en norrman och en skåning. – Hur fan kan du gå kvar på det här jävla stället, undrade skåningen. Han kom inte andra dagen och hörde aldrig av sig mer. Alla i paketeringen var nervösa för att jag skulle tröttna på slitet och sluta. Deras ackord var beroende av den mängd socker som centrifugerades. Greven gjorde vad han kunde och lyckades slutligen få loss en estländare från en annan avdelning. Estländaren hade varit vid svängarna i nedre hallen tidigare och kunde jobbet. Tillvaron blev normal igen. Juhan hade flytt till Sverige i en överlastad motorbåt under kriget. Han var ganska tyst och pratade sällan. Vid ett par tillfällen började han utveckla någon sorts filosofi om att de baltiska republikerna fyllde samma funktion för Sovjetunionen som den kinesiska muren en gång hade gjort för Kina. Jag fattade aldrig vad han menade med jämförelsen. Vi hade för övrigt inte tid att prata mer än någon minut i taget. Arbetet vid svängarna krävde full uppmärksamhet. Vi centrifugerade ungefär 13 ton socker i timmen, 100-105 ton per skift. Veckor när allting klaffade blev förtjänsten 135 kr, en tia mer än jag räknat med när jag började i Slottet. Enstaka veckor kunde man komma upp i drygt 140 kr. Bolaget betalade oss cirka 43 öre per ton för centrifugeringen. Men priset var inte slutgiltigt. Det pågick lokala förhandlingar om övergång från timtid till ackord för flertalet arbetare vid bruket och under de veckor och månader det utdragna schackrandet om ton och ören tog hade vi s.k. klumpackord.
Någon på kontoret kom på att vi tjänade för mycket pengar, någon som säkert hade mer i lön än Juhan och jag tillsammans. En moddig dag, när snön singlade ner i tjocka ridåer från himlen, meddelade Greven att ackordet hade sänkts. Han såg inte glad ut. Centrifugeringen var en flaskhals i produktionen. Det visste han. Vi också. Förtjänsten skulle sjunka till 115 kr i veckan ungefär. En sänkning med 15 procent. Vi var naturligtvis inte tillfrågade. Inte fackföreningen heller. Meddelandet var ett diktat. Det finns tillfällen då man nära nog kvävs av sina reaktioner. Då man ser rött. Jag hade uppträtt lojalt när det var trassligt att få folk. Under dagar och veckor slet jag praktiskt taget ensam vid svängarna utan att kräva något extra i avlöningspåsen. Mina 40 arbetskamrater i paketeringen var ju beroende av att svängarna snurrade för fullt hela tiden. Deras ackord gick åt skogen om sockermängden minskade. Allt hade fungerat skapligt sedan Juhan kom. Vi arbetade i ett jämnt och effektivt tempo. Jobbet var inte världens roligaste men det var uthärdligt. Jag trivdes ganska bra. Och nu detta!
Vi var helt överens om att något måste göras. Det måste göras skickligt. Fick bolaget chansen att anklaga oss för medvetet sabotage skulle fackföreningen komma i skottgluggen. – Fuktigt socker? – En liten aning fuktigt, jo, svarade Juhan. Jag tassade ner för trappan till Gudrun och Lisbet vid paketeringsmaskinen närmast och talade om att ackordet hade sänkts vid svängarna. Vi var tvungna att göra något åt saken. Det skulle nog inte bli så mycket socker att packa på ett tag. Lisbet förde budskapet vidare till nästa maskin och snart visste hela hallen om sänkningen och att något var i görningen.
Många av dem gnällde och tänkte bara på sina egna ackord. De hade timlön vid driftsavbrott, vilket innebar att förtjänsten sjönk med en fjärdedel. Om ackordet vid svängarna kunde sänkas utan att vi protesterade, så skulle antagligen andra jobb drabbas i nästa omgång. En så enkel sak fattade inte alla i paketeringen. De var för kuvade. Skakrännan under svängarna transporterade sockret till elevatorn, en plåttrumma med roterande skopor inuti. Skoporna hissade upp sockret till tredje våningen där eftertorkning skedde med varmluft.
Något av sockret brukade klibba fast i skakrännan. I vanliga fall fick den skrapas ren ett par gånger i veckan. Det var en enkel sak att göra sockret klibbigare. Man tömde svängarna något tidigare bara. Var sockret en aning fuktigt fastnade det överallt. Hela skillnaden utgjordes av några få sekunder vid inbromsningen av centrifugerna. Att vi gjort något fel var svårt att bevisa, eftersom vi alltid måste köra i högt tempo för att få fram tillräckligt med socker. Alltihop gick mycket hastigare än vi tänkt. På mindre än en halvtimme blev både skakrännan och elevatorskoporna fullsmockade.
Juhan och jag blev självfallet förskräckta. Vi visade utomordentlig tjänstvillighet när Greven gav order om rengöring. Men han var för gammal i gamet för att tro på uppriktigheten i våra beklaganden. Han uppträdde behärskat, men förbannade antagligen den idiot på kontoret som åstadkommit alltihop. Elevatortrumman fick skruvas isär innan det gick att göra ren den invändigt. När den var ihopskruvad och på plats igen hade resten av eftermiddagen gått. Bara sju ton socker blev centrifugerat det eftermiddagsskiftet. Edvin hade nattskiftet. Jag redogjorde för vad som hänt och han lovade att varsko Olle och hans kompis innan de började på förmiddagsskiftet. Olle tappade träklubban när han bankade loss sockret i en av svängarna. Den råkade lossna från skaftet. Innan han visste ordet av slank klubbjäveln ner genom hålet under plåtkonen och ner i skakrännan. Olle hann inte göra något åt saken innan den försvann in i elevatorn. Tvärtstopp! Det gnisslade och brakade inne i trumman. Kedjorna till elevatorskoporna gick av. Det dröjde hela skiftet innan skiten blev lagat. Fem ton. En halvtimme innan eftermiddagsskiftet började satt Juhan och jag i omklädningsrummet. Den ena efter den andra kom dit och rapporterade om Olles klubba. – Stå på er grabbar! – Visa dom jävlarna! Varenda en på fabriken hade hört att ackordet sänkts vid svängarna i Slottet. Allas ögon var nu riktade mot oss. Befälets inte minst. Vad kunde vi göra? – Påfyllningen, mumlade Juan och jag nickade till svar. Greven skickade en ung tekniker att övervaka oss, en springpojk i vit rock. Han stod vid svängarna och såg osäker ut när vi började eftermiddagsskiftet. Vi växlade inte ett ord med honom. Allt var klart och vi började köra för fullt. Paketeringen var utan jobb och maskinerna därnere blänkte av allt putsande under två sysslolösa skift. Juhan bromsade in sin tredje sväng och grep träspaden för att skyffla loss sockret. Det var bråttom och i hastigheten körde han in armbågen under revbenen på vitrocken så att han stod dubbelvikt en stund tills det gick över. Ingen sa något.
Sockermassan tog slut. Satan också! Allt har blivit en enda röra här!
Jag sprang upp till andra våningen och öppnade påfyllningen till stora behållaren. Vi fick vänta över en timme på att den tröga sockergröten skulle bli tillräckligt varm. Därefter ställde sig Greven på vakt själv. Dansken hade skiftet vid den automatiska bitsockermaskinen i våningen ovanför. Han tittade ner i trappan och såg hur vi var påpassade. En stund senare ramlade hans skiftnyckel ner under det två meter långa stålbladet på bitsockerhacken. Han höll på att justera inställningen. En stor bit bröts loss ur det tunna bladet. Något liknande hade aldrig hänt förr. En ingenjör anlände i expressfart och förklarade att skadan vållats av slarv. Han blev våldsamt upprörd och skrev åt dansken att det skulle bli avdrag på lönen för det här! Dansken skulle bli ersättningsskyldig. Men dansken tog det lugnt. – Det är svårt att klippa en skallig, svarade han. Hackbladet kostade flera tusen. Det dröjde nästan två dygn innan det kom hem ett nytt och under tiden stod hela bitsockertillverkningen still. Greven slutade vakta Juhan och mig när hackbladet gått sönder. Han lämnade Slottet med långa kliv och var borta flera timmar. Nästa morgon satt en lapp med röda kanter på anslagstavlan vid ingången till paketeringen. På den meddelade kontoret att en felräkning ägt rum: I avvaktan på resultatet av fortsatta förhandlingar kommer tidigare ackordspris att gälla vid centrifugerna. Produktionen steg till det normala igen.
Fackföreningsordföranden gjorde sig ärende upp till oss när vi började nästa skift. – Det kanske går lättare nu att göra upp med dom om priset, sa han.
Dagarna blev åter enahanda. Allt var sig likt, nästan. Den smula trivsel jag känt tidigare var borta. En kväll träffade jag Åke. Han hade slutat vid bruket mitt i vintern och börjat jobba på kajen. Jag berättade för honom om försöket att sänka ackordet vid svängarna. – Varför slutar du inte på det där jävla stället? Det var en fråga jag hade ställt till mig själv sedan länge.

Annonser