Vardagsmotstånd

Detta inlägg består av valda bitar ur en längre artikel, skriven av Varg I Veum.
Kan påpekas att det bageri som beskrivs här inte är samma som i När arbetare tar strid.

Jag var under närmare två år anställd som bageriarbetare på ett bageri i södra Sverige tillsammans med ungefär 160 andra; städare och mekaniker inräknade.
Från första dagen jag jobbade fick jag veta att bageriet var nedläggningshotat och med tiden blev vi mycket riktigt uppsagda och bageriet stängde.
Det påverkade så klart stämningen och kampmetoderna på bageriet och kan vara värt att tänka på när man läser texten. Det gjorde t ex att omsättningen på de anställda var ganska stor och många äldre sökte nya jobb.

Det ansiktslösa motståndet
Vi valde det namnet eftersom det beskriver den dolda massmilitansen som är så utbredd inom arbetarkampen.

Det är ansiktslöst eftersom det likt en mullvad bökar omkring under jorden för att ibland sticka upp sitt tryne. Det är ansiktslöst eftersom det inte finns några officiella ledare eller representanter som kan få skulden eller ta åt sig äran. Det är ansiktslöst och dolskt när man nickande lyssnar på chefens instruktioner för att sedan ändå göra som man vill.

En förutsättning för att det ansiktslösa motståndet skall kunna bli betydelsefullt är att det finns en solidaritet arbetare emellan. Det finns ibland på arbetsplatser eller avdelningar men ofta finns det inte. Då måste det skapas. ”Kompisgänget” spelar ofta en viktig roll i det arbetet.

Några kompisar börjar vara solidariska med varandra. De sätter en standard med en klasskampslinje, som sakta smittar av sig och andra hakar på. Man backar upp varandra, turas om att ta extra raster och när chefen frågar efter någon som smitit på rast så har hon gått för att byta ett par trasiga hörselskydd.

I skapandet av en sådan här solidaritet är rasterna skitviktiga, men inte så mycket för att man sitter och diskuterar ”Kampmetoder!” utan helt enkelt för att man lär känna varandra.

Vad bör göras?
Som alla andra började jag där med en mängd korttidsvikariat som varade i närmare ett år. Dessa var på en massa olika stationer och avdelningar och gjorde att jag snart fick många kontakter inom bageriet. Man fick snabbt en överblick över vilka avdelningar som var extra tunga eller hade bra arbetskamrater.

Något jag hade blivit itutad inom vänstern var i att man skulle ta alla konflikter modigt och rättframt och säga emot om något var fel. Det kanske funkar om man är tillsvidare-anställd men som vikarie är det rena fantasier.

Jiddrade man för mycket med chefer (eller fackordföranden för den sakens skull) och inte skötte sig kunde man snabbt se sig om i månen efter fler vick. Nya tjejer var dessutom tvungna att jobba extra hårt på de mansdominerade avdelningarna om de skulle kunna accepteras.

I den här situationen gäller det att hitta kampmetoder för att göra det tråkiga och monotona arbetet uthärdligt. Då är längre raster viktigt. Inte bara för den återhämtning det innebär utan kanske mer för att kunna snacka med arbetskamraterna.

Raster
När man började fick alla instruktioner om att alla raster skulle stämplas ut. Det fick vi nya snabbt dementerat av de bagare som varit där längre.

Sammanlagt hade vi en timmes rast under dagen och om man inte stämplade ut så drog lönekontoret av den timmen från lönen. Om man stämplade ut men var längre på rast så drog de av mer pengar, men om man inte stämplade ut drog de ändå en timme. Alltså kunde man bara förlora på att stämpla ut.

Vi turades istället om att ta längre raster. Det gick bra och allt var frid och fröjd.

Eftersom ingen stämplade ut kunde chefen inte säga så mycket. När någon tillfrågades om varför de inte stämplade ut svarade man bara att man glömt det eller att ”någon” sagt att man inte behövde det. Då sa chefen att man skulle stämpla ut i fortsättningen, man sa ”Ja” och sedan sket man i det.

När vi senare lärde oss mer om hur produktionen fungerade kunde vi också planera in raster genom att ”klanta oss” eller försena produktionen.

Osolidariska arbetskamrater
Som på många andra arbetsplatser fanns det en liten förrädare och rövslickare på vår avdelning. Han vägrade agera solidariskt med arbetskamraterna genom att själv smita undan så andra fick mer arbete.

Medan vi gemensamt jobbade för mindre kontroll och mindre arbetsbörda drabbade hans smitningar alla andra. Dessutom var han chefens lilla rövslickare och fick de bästa arbetstiderna och semestertiderna. Vid enstaka tillfällen tjallade han dessutom ner folk för att de tog längre raster. Speciellt försökte han bossa med alla nya.

Sätten att hantera det problemet var många, någon hotade honom, vi sa till alla nya att de inte skulle låta sig bossas av honom och vägrade hjälpa honom när han fick problem. Han var i det närmaste helt isolerad på arbetsplatsen och illa omtyckt av alla. Till slut började han på ett annat jobb där han tydligen är lika illa omtyckt.

Han var hela tiden ett problem som inte försvann förrän han slutade, däremot hade vi till slut en viss balans. Han slutade t ex med att tjalla och då slutade vi ha kontroll över vad han gjorde och vilka raster han själv tog.

På sätt och vis använde vi ändå honom som ett avskräckande exempel för nya – de fick i honom se vad det innebar att agera osolidariskt mot sina arbetskamrater. Nämligen att hånas, förlöjligas och vara totalt utfryst.

Arbetsmoral – ett tveeggat svärd
För att kunna behålla jobbet var det vettigt att försöka lära sig så mycket som möjligt på kortast tänkbara tid. Samtidigt var det en svår balansgång mot ”att visa framfötter” eller rent fjäskande.

Ingen vettig människa ville smila in sig hos chefen, dra upp arbetstempot eller få arbetsuppgifter man knappt behärskade. Samtidigt lyssnade speciellt de äldre anställda mer på ens åsikter hur duktigare man var (om man inte kaxade såklart).

Många av de som framställer sig som solidariska med ledningen och talar sig varma för arbetsmoral agerade ändå helt tvärtom. Läpparnas bekännelse kan fungera som en försvarsmekanism, en rökridå och fasad för att de personligen ska klara ryggen, lättare komma undan med saker och slippa få skit uppifrån.

Cheferna uppmuntrade ”arbetsmoralen” och pratade om närmast mytologiska gamla bagare som med handen kunde känna skillnad på om degen var 28,5 grader varm eller hela 29. Lösningen var helt enkelt att försöka visa att man kunde sitt jobb utan att det gick ut över andra genom högre arbetstempo.

Om vi som var unga, skulle jobbat hårt skulle vi kunnat göra andra arbetslösa genom att det hade öppnat upp för ledningen att sparka folk eller slippa ringa in vikarier.

Tillsvidare-anställda som sköldar
Efterhand började vi med att de kamrater som var tillsvidare-anställda eller var utbildade på fasta platser fick agera som ett slags ”sköldar” för andra. De fick framföra krav till chefen och kunde jiddra mer öppet eftersom de inte kunde kickas hur som helst.

När det kom nya personer gillade baserna att säga till dom att vi var deras ”chefer” eftersom vi varit där längre. Det försökte vi snabbt ta ur dem genom ett rätt bra argument – vi berättade att vi hade samma lön som dom.

Att basen sa till dom att vi var deras chefer kunde vi lätt använda mot ledningen. När de nya sattes att göra meningslösa skitjobb sa vi att de kunde göra nåt roligare eller ta kafferast istället. Klagade basen på dom kunde de bara hänvisa till oss – cheferna.

Kollektiv styrka
Mot slutet av tiden på bageriet var det rätt lite att göra så vi ville gå hem med full betalning innan arbetstiden var slut, det vägrade chefen och hävdade att vi skulle städa extremt noga. Man kunde annars tycka att det skulle bli ordentligt städat när hela kåken skulle rivas.

Några dagar efter beskedet att vi inte fick gå hem tidigare blev det ett stort haveri i ett annat bageri och hela södra Sverige riskerade bli utan några sorter av vårt bröd.

Chefen bara meddelade det och sa att det nog skulle bli fem timmars övertid. Vi nickade bara och kom sedan överens om att gå hem i vanlig tid utan att säga till chefen i onödan.

Det började snart tisslas och tasslas om att vi inte skulle baka färdigt allt bröd eftersom vi sagt till de i packen att det inte skulle bli någon övertid, när de frågade hur länge det skulle jobbas. Vuxna karlar som var dubbelt så gamla som oss sprang omkring och såg antingen oroliga ut (cheferna) eller fnissiga (bagarna).

När väl vår avdelningschef ringde och frågade vad som hände sa vi bara att vi slutat köra för dagen och bara hade att städa klart och gå hem väntade vi oss världens utskällning! Han blev istället helt uppgiven och sa bara ”Jaha”. Det var en underbar känsla att gå hem den dagen.

Vid ett tillfälle ville ledningen ändra arbetstiderna för några av oss en dag i veckan, de ville att vi skulle börja jobba tre timmar tidigare – något vi absolut inte ville.

Facket ville att vi skulle få mer lön för den tiden, företaget tyckte vi skulle ha samma lön och vi ville ha extra, betald ledighet om vi överhuvudtaget skulle gå med på det.

En dag när vi kom till jobbet hade uslingen till fackbas skrivit på papper utan vårt godkännande (det får han alltså – han har förhandlingsrätt för oss oavsett om vi vill det eller inte).

När han väl kom dit gick vi ner till fikarummet (var annars…) och konfronterade honom. Han förklarade sig med att han gått med på tiderna men de inte var överens om tiderna (hmm..) och det utvecklade sig till ett gigantiskt gräl som vi var så inne i att vi inte märkte att fler och fler arbetare kom dit.

I alla fall så sa vi att vi inte skulle dyka upp förrän vår ordinarie arbetstid började, vilket en annan arbetare glatt konstaterade var vild strejk. Han kontrade med att vi kanske var i fel bransch om vi inte ville ha sådana arbetstider.

Andra nytillkomna åhörare började, halvt på skämt, nominera en ny fackordförande. Till slut gick vi med orden att han fick gå med på vilka tider han ville, men vi tänkte komma på vår vanliga tid.

Det dök aldrig upp några instruktioner om nya tider så jag antar att han sprang till chefen och de kom överens om att strunta i det. Då beslutade vi oss också för att strunta i att måla hans bil i klassförrädarens gula färg.

Lite slutsatser
Det ansiktslösa motståndet handlar till stor del om små vardagliga konflikter och är en kampform som alla kan delta i.

På så sätt kan kampformen också motverka hierarkierna som finns inom arbetarklassen – den ger praktiska möjligheter att kämpa tillsammans. Istället för att vänta i evighet på några stora, röda fackgubbar ska fixa allt är det bara att sätta igång själv.

Motivet för den enskilde arbetaren att delta kan variera väldigt mycket. Det kan handla om att man tjänar på det, att man förhåller sig solidarisk med arbetskamraterna eller andra arbetare (t ex de som köper brödet vi bakade), att man drivs av en brinnande politiskt övertygelse, att det görs som personlig hämnd mot ledningen eller enskilda chefer, att det förenklar arbetet eller att det helt enkelt är roligt!

Annonser